Jag heter Jessica och är 34 år gammal. Jag känner att det är dags för mig att dela min historia som började år 2009. Jag var då 24 år och hade fött min yngsta dotter, som då hade hunnit bli sex månade. Jag var på ett vanligt läkarbesök av helt andra orsaker, men jag hade känt en knöl under mitt högra revben ett tag och lyfte frågan när jag ändå var hos läkaren.
Då blev det bråttom! Jag fick gå på massor av undersökningar som röntgen och ultraljud. Jag fick göra biopsi och ta blodprov och snabbt kunde de konstatera att det var något som var fel. Det var min lever som var kraftigt förstorad.
Efter någon dag ringde de från sjukhuset och ville att jag skulle komma in. Den dagen, den 14 december 2009, satt jag på en stol i väntrummet och hade inte en aning om hur mycket mitt liv skulle komma att ändras.
Det är cancer i levern, sa läkaren och det fanns ingenting de kunde göra. Jag skulle inte ens få leva till sommaren.
Jag skulle inte få fira min dotters 1-års dag. Jag skulle få fara hem och fira min sista julafton med max tre månader kvar att leva. Surrealistiskt. Jag var så ung och mådde jättebra! Det stämde inte överens med vad läkarna sa.
Två veckor efter beskedet blev jag kallad till onkologen. Mitt biopsi-svar hade kommit. Läkarna hade haft fel.
Det var visserligen cancer, men en enormt ovanlig sort som ingen på Åland hade haft förut.
Jag fick åka vidare till Uppsala och väl där blev jag utredd för levertransplantation. Sedan blev det ändrade planer. Uppsala blev för dyrt och istället blev det Helsingfors och där fick jag göra samma undersökningar igen. Jag var så otroligt arg men aldrig hade jag kunnat ana hur bra detta egentligen var. Genomsnittsväntan på en lever i Finland år 2010 var 44 dagar. Jag fick vänta 76 dagar.
När telefonen ringde där i mitten av maj, satt jag hemma och drack kaffe med en vän och beklagade mig över att de nog glömt bort mig på listan. Bara en liten stund efter det ringde telefonen. Det var dags. En helikoptertur senare var jag där och operationen gick smidigt och fort. Min gamla lever hade varit sex gånger så stor som en normal lever.
Jag fick en avstötning efter tre dagar, annars löpte allt på bra. Jag hann komma hem lagom till dotterns 1-års dag.
Livet efteråt har varit tufft. Jag har brottats med mycket existentiella frågor och händelsen före, när jag under två veckor trodde jag skulle dö innan sommaren, har satt sina spår. Men jag är så ofantligt tacksam över att ha fått hjälp i Finland och över min donator och hens familj. Vår fantastiska sjukvård och att jag mår så bra som jag gör nu, nästan tio år senare.
Jag lever ett helt normalt liv, jag pluggar och jobbar men det viktigaste av allt, jag lever! Det tar jag aldrig för givet igen.
/Jessica