Det som oroade oss mest och var värsta för oss då var, att vi fick missfall efter missfall efter missfall… Plötsligt en dag va det som att marken under oss verkligen försvann. Det visade sig att mitt liv hängde i en skör tråd. Jag hade så lite kapacitet kvar på mina njurar.. skulle jag klara väntan på nya njurar som sen även kom att bli en bukspottkörtel.. Jag kom iaf i dialys under 2 1/2 år. Jag väntade, sov, kräktes och hade verkligen fullt upp att försöka överleva. Skulle Micke bli änkling före 40 års ålder?!
Att leva i denna situation är verkligen påfrestande, minst sagt. Att leva med väntan & hoppet samtidigt förtvivlan i den här väntan som kanske inte ens skulle leda någonstans.
Jag känner att jag inte hade långt kvar att leva när det den där morgonen ringde & i andra änden hörde jag transplantationskoordinatorn säga – ’Jessica, nu är det dags . PANG så va jag klarvaken! Detta är samtalet jag aldrig glömmer, samtalet man väntat på så länge men som samtidigt skapar en stunds kaos.
Jag opererades i 8 timmar och mådde så otroligt bra när jag vaknade. Det är verkligen en magisk känsla att få livet åter men samtidigt behövde jag tid att lära mig leva igen. Jag hade helt glömt hur det va att må bra. Tänk bara att kunna kissa igen efter 2 1/2 år.
Tänk också att någon helt okänd familj i sin svåraste stund samtidigt tagit beslutet att donera och rädda livet på bla mig. Jag är de evigt tacksamma. Jag är numera mkt benskör, bryter mig ofta. Ständiga frakturer i fötterna mm mm men jag har ingen dialys och diabetes!
Sorg & elände har det varit men mitt i allt detta känner vi oss ändå verkligen som världens lyckligaste & glädje är läkande. Idag går alla mina tankar till livet.
Jag är så tacksam att få leva, de som under denna tid hjälpte & stöttade mig/oss och även till den sörjande familj som jag verkligen hoppas vet & förstår va d gjort för mig & min familj sist men inte minst tänker jag på donatorn. Nu firar jag 8 år!!
// Jessica