Mitt blod fick “tvättas” för att acceptera pappas njure.
När jag var drygt två år var familjen på semester i Tunisien. Kort efter vi kommit hem från resan blev jag sjuk i vad mina föräldrar förmodade var vanlig magsjuka. Det visade sig senare vara en EHEC- en infektion som utvecklats till hemolytiskt uremiskt syndrom (HUS), vilket ledde till kroniskt nedsatt njurfunktion.
Detta upptäcktes av en läkare som blivit kvar på jobbet på grund av snöstorm och som tittade av en slump på mina provsvar och såg då att jag hade ett kreatinin på 750. Tack vare honom upptäcktes det höga kreatininvärdet i tid. Dagen efter bar det av mot Göteborg och Drottning Silvias Barn- och Ungdomssjukhus. Efter en dryg månad i Göteborg kom provsvaren från en njurbiopsi som visade att den nedsatta njurfunktionen var kronisk, vilket drabbar ungefär 50 procent av de som utvecklat HUS.
Med några få mediciner och regelbunden provtagning mådde jag bra och låg ganska stabilt på en njurfunktion kring 30 procent fram till sommaren 2006. Då blev det drastiskt sämre. Jag fick påsdialys och det stod klart att jag skulle genomgå en njurtransplantation.
Efter att flera personer i min närhet ställt upp och genomgått utredningar bestämdes det att min pappa var den donatorn som skulle passa bäst. Då vi har olika blodgrupper, jag har 0 och pappa har A, fick mitt blod ”tvättas” för att kunna acceptera pappas njure. Jag var ett av de första barnen som genomgick en transplantation med tvättat blod i Göteborg. Jag minns väldigt lite från sjukhustiden men ett av de fragment som jag minns tydligt är just processen när blodet tvättades. Det åkte ut och runt i en maskin för att sedan åka tillbaka in i kroppen. Det gick fort men jag mådde väldigt illa under tiden. Tvättningsprocessen genomfördes i olika omgångar både innan och efter transplantation.
Transplantationen gick av stapeln i april 2007. Jag låg på Östra sjukhuset och pappa på Sahlgrenska universitetssjukhus och njuren åkte sjuktransport mellan sjukhusen.
Operationen gick bra för oss båda. Pappa var på benen dagen efter transplantationen medan jag var lite segare i starten. Men efter någon vecka fick vi lämna Göteborg och åka hem till Jönköping igen. Det var fortsatt återbesök i Göteborg en gång i veckan och tydliga förhållningsregler gällande vad man kunde och inte kunde göra som nytransplanterad.
I dag, drygt 14 år efter transplantationen, lever jag precis som vem som helst. Jag tar mediciner på morgonen och har läkarbesök samt provtagning fyra gånger om året. Utöver det tänker jag väldigt sällan på min njurtransplantation. Jag är tacksam för att jag haft ytterst få komplikationer och att jag alltid mötts av attityden att en transplantation inte är ett hinder.
//Kajsa