Min historia börjar för över 30 år sedan. Det var då jag fick veta att sjukdomen som var orsak till att vår mor gick bort vid 55-års ålder, gått i ”arv” till mig och två av mina syskon.
Efter att jag diagnostiserats fick jag gå på kontroller, i början en gång/år. Förhållningsordern var att hålla blodtrycket nere så länge som möjligt, men det gick ju långsamt utför, bildligt talat. Så vid ca 50 års ålder blev det besök på njuravdelningen var tredje månad. Då kom nästa motgång, min bror fick dubbel hjärtinfarkt på väg hem från arbetet och gick bort fyra veckor senare. Kontrollerna på njuravdelningen fortsatte fram till för 2 1/2 år sedan. Då var mina värden så låga att det började bli prat om dialys och samtidigt blev jag uppsatt på transplantationslistan.
I början av december 2017 fick jag dialysslangen inopererad. Jag blev helt sjukskriven för mina krafter var långt under normalt värde. Veckorna gick och jag hade lärt mig hur allt fungerade, när telefonen ringde en dag i januari 2018. Klockan 22.05 mer exakt. En man presenterade sig som läkare på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Han berättade att de troligtvis hade en njure som passade mig, och fortsatte han med frågan: när kan du vara här?
Väskan var packad men det blev kaotiskt i huvudet. Några samtal senare, bland annat till taxi och mina barn, satt jag i taxibilen på väg till Uppsala. När klockan var 23.55 gick jag så in på avdelningen och den närmaste timman hände det mycket; dusch, provtagningar och allt annat som hör en operation till. Strax före fem på morgonen rullades jag ner på operation. Åtta timmar senare vaknade jag upp på salen och fick veta att allt gått bra.
Nu, två år senare, har mitt liv förändrats helt. Energin har återvänt och jag kan i stort sett leva normalt. Min tacksamhet till den person som gjort att jag nu lever på detta sätt är så gränslöst stor. Jag kan inte nog tacka för allt. Även om jag får fortsätta med kontroller så är det på ett helt annat sätt.
/Lars-Erik