Mitt namn är Lars Fritzell och jag har precis fyllt 60 år. Jag fick diagnosen Cystisk Fibros 1965 när jag var tre år. CF är en sjukdom som kan tära hårt på kroppen. För mig har det inneburit veckor på sjukhus och en hel del antibiotika både i tablettform och intravenöst. Men jag har alltid varit aktiv med allt från fotboll och hockey till kampsport. Ett annat stort intresse är vandring. Som 40 åring, sommaren 2002, besteg jag Kebnekaise tillsammans med min bror. Jag visste inte om mina lungor och kropp skulle ta mig ända upp. Men det gick. Alltsedan dess har jag en stark kärlek till de svenska fjällen.
När jag blev 54 var min lungfunktion nere på 25 procent och behovet av en lungtransplantation blev alltmer akut. Efter ett par besök på Transplantationsmottagningen i Lund föreslog teamet att jag skulle utredas för en transplantation. Jag är förlovad och har två vuxna barn som båda är anlagsbärare för CF, sedan ett tidigare äktenskap och min familj betyder otroligt mycket för mig. Mina barn gör att jag aldrig funderat på att ”ge upp” utan gjort att jag alltid varit motiverad att sköta min behandling.
I somras var Eva och jag åter i Kebnekaise och vi hade tre dagars fin vandring. Vi nådde aldrig upp på toppen denna gång men vi nådde en bra bit upp på Toulpagorni, 1662 möh. Förnuftet fick råda denna gång och vi återvände till fjällstationen medan vi hade krafter kvar.
Nu blickar vi tillbaka till en jul för några år sedan.
Det är julafton hemma i Rönninge och klockan närmar sig 20 på kvällen. Runt middagsbordet sitter min sambo Eva, min dotter Maja och min mor Kerstin. Vi ska äta lite av julbordets varma rätter innan vi avrundar denna annorlunda julafton. Kerstin undrar var jag har lagt min telefon och jag lyfter undan Dagens Nyheter för att visa henne. Just då ringer det ifrån Lund och ”dom” som vi kallar transplantationskoordinatorn berättar att det kommit ett par lungor som matchar mig. Vilken julklapp! Vi ska göra oss klara så fort det går för senast kl. 22.00 kommer en taxi för färd till Norrköping där ambulansflyget står. Glädjande nog så får både Eva och Maja plats på flyget så det känns skönt att vara tillsammans.
Jag tittar över min ryggsäck och stoppar i lite extra saker. Maja och Kerstin tar hand om maten medan Eva snabbt ser över månadens räkningar. Jag sätter mig i ett hörn och går in i min ”det kommer att gå bra bubbla” och väntar på taxin. När taxin väl kommer vägrar chauffören släppa in mig i bilen förrän han får reda på vem som ska betala resan tur och retur Norrköping. Först när jag säger att han är en del av en ambulanstransport släpper han in oss i bilen. Han informeras via taxametern att han ska få betalt av flygkaptenen när vi kommer till Norrköping. Vi är på väg….
Det är ganska lugn trafik så här på julaftonskvällen och vi sitter tysta i bilen längs E4 förbi Södertälje och ner mot Nyköping och Norrköping. Väl framme i Norrköping sker en snabb omlastning och vi är snart i luften på väg till Sturup. Det är en vacker natt och vi är troligtvis det enda planet över södra Sverige denna natt. Klockan är nästan 02 på morgonen när vi landar och vi möts av en limousine som kör oss till Skånes Universitetssjukhus, Lund.
Nu blir det skynda, skynda. Snabbdusch och byte av kläder. Nålar som ska sättas med mera Vid 04-tiden rullas jag in på operation. Jag får en puss på kinden av Eva och Maja och alla är sammanbitna men aldrig oroliga. Eva och Maja ringer några samtal innan de skiljs för dagen. Eva checkar in på patienthotellet och Maja åker till sin mamma som bor i Skåne.
Jag vaknar mitt på dagen och inser att jag varit sövd men att det inte blivit någon operation. Jag får beskedet att allt var förberett men donatorns lungor var inte tillräckligt bra. De vill att jag ska flytta till patienthotellet tillsammans med Eva, men Eva vill inte det då hon inte sovit något på 36 timmar och att jag förfarande är lite groggy. Jag somnar snart om medan Eva ska försöka hitta en hemresa för oss två mitt i julhelgen. Eva ger snart upp och hon somnar snart hon också. Vid 22-tiden på juldagen blir jag väckt av narkosläkaren som kommer förbi för att meddela mig att det kommit ytterligare ett par lungor som passar mig. Han berättade att operation var planerad till 04.30 följande dag. Han frågar om jag är redo och jag svarar att jag aldrig varit så redo.
”Jag är ju här”.
Narkosläkaren väcker Eva 04.00 och hon tror först att någon olycka inträffat innan hon förstår att det planeras en ny operation. Hon hinner kasta på sig ett par träningskläder och springer via akuten upp till TP7. Ytterligare ett hastigt lycka till innan vi skiljs på nytt. Det är nu annandag jul. Sedan följer en lång väntan. Eva ringer min son Erik som bor i Kansas City, USA och min bror Per innan hon sätter sig i receptionen på patienthotellet för att prata av sig. Klockan är runt 05 på morgonen och operationen beräknas ta cirka 10 timmar. Långt fram på eftermiddagen får Eva och Maja besked att operationen gått bra och ligger på Thorax intensivvårdsavdelning, THIVA. De kommer dock att hålla mig nedsövd ytterligare ett dygn, då min kroppstemperatur sjunkit mer än normalt, så hinner de värma upp kroppen samtidigt som de övervakar densamma.
Uppvaknandet.
Först efter två dygn väcks jag upp och först förstår jag inte om jag drömmer eller ej. Först när Eva och Maja berör min hud förstår jag att jag lever och att jag andas själv. Allt känns lite overkligt. Jag har värk och är torr i mun och vill helst sova. Det känns väldigt bra att läkarna säger att allt gått bra. De närmaste dagarna sover jag mycket och jag är glad att Eva och Maja har sällskap av varandra. Eva är hela tiden vid min sida även om jag inte är mycket till sällskap. Jag drömmer mycket och eftersom mina ögon är extremt ljuskänsliga så får jag för mig att jag varit på en klinik på andra sidan sundet och opererat ögonen. Dessutom har jag flyttat till Texas där jag driver en häst- och elefantfarm.
Sjukgymnasten kommer förbi varje dag och jag får hjälp att gå, med hjälp av en gåstol, i korridoren. Det gäller att hålla reda på alla sladdar och dränageslangar med mera. På nyårsnatten hade vi planerat att Maja och Eva skulle komma upp till mig men jag slocknade redan vid 20 på kvällen så de fick fira det nya året själva med bubbel och en 3-rätters meny inne i centrala Lund.
Komplikationer och rehabilitering.
I början av januari blev jag flyttad ifrån THIVA till vårdavdelning men de närmaste dagarna drabbas jag av förmaksflimmer och senare också kaliumförgiftning så jag åkte fram och tillbaka till THIVA ett par gånger. I samband med den obligatoriska bronkoskopin som görs efter 28 dagar så kunde de konstatera en mikroskopisk avstötning, vilken resulterade i en intravenös antibiotikakur.
Min rehabilitering går långsamt eftersom jag dessutom har problem med aptiten och blodsockret. Njurarna sviktar lite så det är hela tiden en balansgång hur mycket läkemedel de tål. Men vårdpersonalen jäktar inte. Allt får ha sin gång. Efter sammanlagt sju veckor börjar vi diskutera en eventuell utskrivning. Jag känner att jag vill komma hem och äta egen mat och sköta min rehabilitering på egen hand. Först ska ytterligare saker bockas av. Promenera runt Lunds domkyrka. Medicinadministration inklusive räkningsövningar samt genomgång av matråd och genomgång av eftervård på Stockholm CF-center och återkommande återbesök i Lund.
Efter 58 dagar kan vi så äntligen resa hem. Evas syster och svåger har kört ner vår bil till Lund så vi kunde köra hem till Stockholm igen.Tack!
Slutligen vill Eva och jag samt hela min familj framföra ett stort tack till de som stöttat oss under transplantationsutredningen och fram till operation och efterföljande vårdperiod. Ett speciellt tack ägnar vi också donatorn och dennes anhöriga.
Stockholms CF-center, Karolinska Sjukhuset.
Konsultenheten Psykiatri Sydväst, Karolinska Sjukhuset.
Transplantationsmottagningen, SUS, Lund
All personal på Thorax, THIVA och vårdavdelning TP7 i Lund.
Vänner och bekanta
//Lars