Transplantation av cellöar höjde min livskvalitet!
Hej! Jag heter Malin, är 37 år gammal, har diabetes och har genomfört tre stycken öcellstransplantationer. Det betyder att jag har fått insulinproducerande celler från tre stycken avlidna donatorer och har därmed fått tillgång till ett liv där min diabetes inte längre är ett hinder.
På våren 1987, strax innan jag skulle fylla tre år, upptäckte mina föräldrar att jag inte mådde bra. Jag var konstant trött, kissnödig och sur. Det visade sig att jag hade diabetes. Jag fick tidigt lära mig att ta hand om mig själv och sköta min kropps behov av regelbundna måltider och insulinsprutor.
Som tonåring tog jag inte särskilt väl hand om mig, inte på något plan. Under ett gäng år struntade jag i princip helt att ta insulin. Jag tränade mycket, åt lite och levde med en konstant skadlig ketos (form av förgiftning) tillsammans med ätstörningar och andra självskadebeteenden. När jag vid 20 års ålder tog mig ur det destruktiva och började ta hand om mig själv, fick jag snabbt bättre värden. Jag minns precis när jag en dag besökte min dåvarande diabetolog som tog om mitt HbA1c (genomsnittsvärde för blodsocker) tre gånger för att hon inte riktigt trodde på resultatet – som då hade sjunkit från 95 till 45 på bara tre månader.
Under tiden som följde hade jag som sagt bra HbA1c, tog hand om mig exemplariskt, med blodsockerkontroller minst en gång per vaken timme dagligen. Men trots det mådde jag inte bra. Jag hade ofta lågt blodsocker men oftast utan symtom. Det här blev ett större och större problem, och till slut dök en forskningsstudie med öcellstransplantation upp som en möjlig lösning. Efter en noggrann utredning ställdes jag i kö.
Det tog nästan två år innan samtalet kom. Jag minns det fortfarande väldigt väl. Jag stod i köket när min läkare ringde och berättade att celler som matchade mig fanns tillgängliga. Pirret, förväntan, längtan. Jag var inte rädd, bara fylld av hopp om att livet skulle bli bättre.
Dagen efter genomfördes den första av totalt tre öcellstransplantationer på mig. Att genomgå en transplantation är något väldigt stort och mäktigt. En människa har sagt ja till att donera en del av sin kropp för att en helt okänd person ska få ett bättre liv. Svindlande.
Efter transplantationen följde en tuff tid med mycket medicinering innan vi hittat en kombination av läkemedel som passade just mig. I sommar har det gått tio år sen det första samtalet och den första transplantationen. Jag är evigt tacksam och har tack vare transplantationerna kunnat skaffa barn. I familjen finns idag en femårig Hubert och vi är så tacksamma för att tre donatorer har velat hjälpa mig att få leva ett fullt liv tillsammans med min son. Tack!
// Malin