Väntan.
Nu började väntan. Jag fortsatte plugga på heltid medan jag väntade. Med facit i hand var väl det inte så lyckat. Jag var egentligen inte så frisk som jag tyckte då. Det resulterade i att jag hade svårt att hålla ögonen öppna på föreläsningar, och att jag inte heller klarade studierna så bra som tidigare. Det jobbigaste med väntan var att den var så oviss. Jag kunde få vänta ett par veckor eller så kunde det ta flera månader innan jag hörde något. Jag skulle vara beredd på att jag när som helst vilken tid som helst på dygnet kunde få det samtal som jag väl på sätt och vis längtade efter. Men samtalet skulle även innebära att jag skulle genomgå det superläskiga. En jättestor operation. Mest av allt var jag rädd för att ha ont efteråt.
Jag fick låna en sökare av sjukhuset för att kunna bli nådd överallt även om mobilen av någon anledning skulle vara avstängd. I början hoppade jag till varje gång telefonen ringde. Kanske var det från sjukhuset? Är det dags nu? Ju längre tiden gick desto mer slappnade jag av. Det kändes mindre sannolikt att det skulle hända just idag. Det fanns även en del motstridiga känslor inom mig. Samtidigt som jag hoppades på att få en lever för att kunna leva vidare fanns vetskapen om att för att det skulle hända måste en annan människa dö.
Operationen
I september 2002, åtta månader efter det att jag blev uppsatt på väntelistan, var jag på föreläsning. Mobilen var på ljudlöst så som jag brukar ha när jag är på föreläsning. Jag tror att även sökaren var på ljudlöst, men i vibrationsläge. Plötsligt märker jag hur den person som sitter bredvid mig försöker kalla på min uppmärksamhet. Då fattar jag att min sökare vibrerar. Oj! Nu är det dags! Men jag blir lite handlingsförlamad. Jag är ju på föreläsning. Det skulle störa om jag reste mig och gick ut. Någon annan tar tag i det och ber föreläsaren att vi ska ta en paus. Jag går ut ur föreläsningssalen och ringer sjukhuset. De har nu en lever som skulle passa mig! Jag ringer min pojkvän och berättar. Därefter ringer jag min syster och berättar att jag inte kommer kunna vara barnvakt den kvällen som planerat. Jag cyklar hem och packar lite saker. Hur jag sedan tog mig till sjukhuset minns jag inte, men jag tror att jag tog bussen. På sjukhuset fick jag träffa en läkare som undersökte mig och ritade ut leverns placering på min kropp. Det togs blodprover och jag fick göra en lungröntgen. Allt för att försäkra sig om att jag är frisk så att jag klarar av operationen. Om det skulle visa sig att jag hade en infektion i kroppen är det för riskfyllt. Då skulle jag få åka hem igen. Skulle det visa sig att levern är i dåligt skick skulle jag få åka hem igen. Jag fick duscha med bakteriedödande tvål och byta om till sjukhussärk. Därefter fick jag en sängplats. Där satt min pojkvän och jag och tittade på tv medan vi väntade. Vi fick veta att min nya lever var på väg i helikopter från Stockholm. En natt i september fick jag chansen till ett längre liv genom att ta emot en annan människas lever.
Efteråt
Jag minns inte så mycket från närmaste tiden efter operationen. Jag låg i respirator och hade en mängd slangar i kroppen. Av respiratorn har jag inget minne alls. Den här första tiden drömde jag mycket och konstigt. Jag hade lite svårt att skilja på dröm och verklighet. Dröm och verklighet flöt ihop på ett underligt sätt. Operationen hade i alla fall gått bra, men ett par dagar efteråt fick jag en infektion med hög feber. Det var väldigt jobbigt. Jag hade värk i hela kroppen och personalen försökte få ner febern genom att lägga is på mitt huvud vilket jag upplevde som smärtsamt. Till slut mådde jag dock bättre och kunde flyttas från intensiven till transplantationsavdelningen.
Nu skulle jag som nyopererad försöka komma upp och röra mig lite. Det var jobbigt i början. Flera dagars sängliggande med ett stort ärr över buken gjorde att det var jobbigt att bara ta några steg i början. Jag fick träna att promenera i korridoren och gå i trappor. Så småningom blev jag starkare och orkade mer. Det var mycket mediciner jag behövde ta efter operationen. Mediciner för att förhindra att min kropp stöter bort levern, samt mediciner för att förhindra biverkningar av medicinerna. I början fick jag mycket smärtstillande. Efter hand fick jag mindre smärtstillande och började få mer ont. Det skulle ta flera månader innan jag kände att jag var någorlunda smärtfri. Efter operationen hade jag en del slangar i kroppen. Jag vet inte riktigt vad de alla var till för och efter hand togs de bort. Den slangen jag hade kvar längst var en slang för att tappa mig på gallan. Färgen på gallan, som samlades upp i en påse, är en indikation på hur väl levern fungerar. Det visade sig att för lite galla hamnade i tarmarna och läkarna ordinerade att jag skulle dricka min egen galla. När jag först fick höra det trodde jag att de skojade med mig. Det var inget skämt dessvärre. Jag fick välja om jag ville blanda ut gallan med öl eller coca cola. Jag valde coca cola, och det skulle dröja länge innan jag kunde dricka det igen efteråt. Att dricka galla var något av det vidrigaste jag varit med om. Det luktade och smakade som att dricka det någon kräkts upp, och att blanda det med coca cola hjälpte inte nämnvärt. Jag fick en liten avstötningsreaktion medan jag fortfarande var inlagd på sjukhuset som jag själv inte märkte av och som kunde behandlas.
Utskriven
Någon månad efter operationen blev jag utskriven och fick åka hem. Jag fick förhållningsorder om att jag den närmaste tiden skulle undvika att umgås med människor som hade någon infektion och undvika folksamlingar. Jag skulle därför till exempel inte åka buss eller gå på bio. Jag informerades om tecken på avstötning, för att hålla koll och i så fall kontakta vården. Jag åt fortfarande ganska mycket medicin och fick i början besöka sjukhuset flera dagar i veckan för provtagning. Efter hand trappades provtagningarna ner, och med tiden kunde dosen avstötningsmedicin minskas. Även andra mediciner jag tog kunde minskas i dos eller helt tas bort med tiden.
//Maria