Allt började när jag var 4 år. Mamma hämtade mig hos min dagmamma som berättade att jag hade druckit mängder av julmust på julfirandet vi varit på under dagen och att jag nu kissade mörkt. Min mamma trodde att det kanske var att jag ätit rödbetssallad. Det hade inte något med varken julmusten eller rödbetssalladen att göra, utan jag kissade blod. Jag hade haft halsfluss med stafylokocker utan symptom och mitt immunförsvar hade fått en flipp och attackerade mina egna njurar.
Jag blev inlagd på Mölndals sjukhus i Göteborg och gjorde många undersökningar och fick olika behandlingar för att chocka mitt immunförsvar och få det att lugna sig. Njurarna hade tagit skada men var ändå stabila.
Jag blev sen inlagd några gånger på Östra sjukhuset i Göteborg i perioder när jag blev sämre mellan 4-8 års ålder. Fortsatte efter detta att gå på kontroller var tredje månad under hela min uppväxt. Njurarna blev sakta sämre men höll sig ändå i hyfsad form. Jag levde på som vilket barn som helst och man kunde inte märka att jag var sjuk. Jag gick i scouter, spelade fotboll, dansade och älskade att sy. Efter gymnasiet pluggade jag till sjuksköterska och började att arbeta på den barnavdelningen jag själv var inlagd på som barn på Östra sjukhuset. När jag arbetat i ett år så började jag snabbt bli sämre. Jag var väldigt trött och illamående och orkade inte göra så mycket utöver jobbet. Man startade en transplantations-utredning och min pappa utreddes som donator. Under våren 2016 blev jag sämre och blev sjukskriven från mitt jobb innan sommaren. Pappa och jag matchade och man började planera för transplantation. Jag och min pappa har inte samma blodgrupp så man gjorde en behandling och “tvättade” mitt blod innan transplantationen. 22 september 2016 kom dagen med stort D. Då fick jag min pappas ena njure. Njuren Swen som han heter, efter pappas andranamn. En riktig krutnjure som är lika envis som både pappa och mig.
Allt gick bra. Pappa var uppe och gick i trappor med sjukgymnasten dagen efter operationen och fick komma hem efter ett par dagar. Bara några dagar efter fick jag också komma hem och efter det har njuren Swen skött sig exemplariskt.
Efter transplantationen var det som att vakna ur en dvala. Jag blev mitt pigga och energiska jag igen. Jag började jobba, planerade inför att starta mitt eget klädmärke, jag och min fästman köpte hus, vi gifte oss och till bröllopet sydde jag min egen brudklänning. Jag levde verkligen livet.
Vi berättade för min läkare att vi så gärna hade velat ha barn. Han gick igenom risker med en graviditet som transplanterad. Jag frågade min pappa om det var okej att utsätta njuren Swen för den risken som en graviditet är eftersom jag kände ett stort ansvar för njuren jag fått. Pappa sa ja, så jag och min man beslutade att vi ville försöka bli föräldrar. Min läkare ändrade om mina mediciner och sen gick allt snabbt och plötsligt var jag gravid. Det gick till en början bra men började strula med mitt blodtryck runt vecka 20 i graviditeten. Några veckor senare märkte man även att njuren blev väldigt klämd så jag fick en njurkateter. Det var sommaren 2018 och värmeböljan gjorde sig påmind. Jag fick en njurbäckeninflammation på grund av en infektion i katetern och blev inlagd med antibiotika. I samma veva hade jag ett planerat tillväxtultraljud och då såg man att bebisen var väldigt tillväxthämmad och hade dåligt flöde i navelsträngen. Efter några dagar blev det värre och med akut kejsarsnitt kom vår dotter flygande i v.31+0 med en matchvikt på 1290g. Efter några veckor på neo och några veckor med hemsjukvård och täta kontroller på transplantationsmottagningen så mådde vi ganska bra igen. Krutnjuren Swen repade sig. När vår dotter var 10månader blev jag gravid igen. En något smidigare graviditet men som slutade i havandeskapsförgiftning. Med akutsnitt kom vår son flygande i v.34. Han svalde en del fostervatten och fick problem med andningen första dagarna, men repade sig fint. Det gjorde njuren Swen också. Jag som drömt om att få många barn ända sedan jag var liten kände mig väldigt tacksam att jag fått två barn. Då jag fått höra under åren att det inte var självklart att jag skulle kunna skaffa barn på grund av mina sjuka njurar.
När vi efter några månader såg att kreatininet låg på samma nivå som innan graviditeterna frågade jag min läkare om vi vågade försöka bli gravida en gång till. Vi pratade om riskerna, fördelar, nackdelar och jag och min man beslutade till sist att vi ville försöka. Jag blev gravid igen och graviditeten gick väldigt bra. Men plötsligt i början av 2022 kände jag inga fosterrörelser en dag. Jag pratade med min barnmorska och sökte akut. På sjukhuset såg man att mitt blodtryck och kreatininet var väldigt högt. Så fort man tagit kontroller och blodprover började bebisen röra på sig igen. Precis som om bebisen lurat dit mig för att rädda njuren Swen. Jag var väldigt lättad att känna bebisen igen, men läkarna var inte lika lättade. Jag blev inlagd några dagar för att göra fler undersökningar och dessa visade att njuren var väldigt klämd igen. Jag fick än en gång en njurkateter för att avlasta njuren och efter det blev det bättre med blodprover och kontroller. Veckorna gick och plötsligt var jag över mitt stora mål, v.37+0 och fullgången. Jag hade fått tid för planerat kejsarsnitt i v.38, men precis när jag nått mitt mål började mitt blodtryck sticka iväg igen och jag började känna mig lite sämre. De flyttade mitt planerade kejsarsnitt och ut kom vår son i v.37+2. Denna gång fick jag upp mitt barn på bröstet efter snittet, jag fick amma, min man och son var med mig på uppvaket och vi hamnade på bb alla tre. Det kändes som ett riktigt revanchsnitt efter att ha haft två lite stökigare snitt och första tid med bebisen tidigare.
Idag är jag en trött men lycklig trebarnsmamma. Njuren Swen fortsätter att leverera och vi trivs himla bra tillsammans. Jag är för evigt tacksam till min superpappa. Tänk vad mycket jag fått vara med om tack vare min nya njure.
Matilda