Mitt namn är Nathalie och jag är snart 35 år och detta är min berättelse och resa som började midsommar 2012 när jag var 24 år gammal.
Jag hade under en längre tid, mått väldigt dåligt, hade svår halsbränna på natten, trötthet, det kändes som hjärtat ville hoppa ur bröstkorgen och så fick jag blåmärken på smalbenen och vader. Min mamma skickade mig till vårdcentralen. Väl på vårdcentralen fick jag envisas med att de skulle ta blodprov på mig och några dagar senare, dagen innan midsommar, så ringer de från vårdcentralen. Känslan var att de var panikslagna, de säger att jag knappt har något blod i kroppen och att de hade kontaktat Trelleborgs sjukhus att jag skulle komma in direkt.
När jag kom in till sjukhuset gick det fort, de tog massa blodprover, jag tappade räkningen på alla rören som fylldes. Mitt blodvärde visade sig vara mycket låg, på 54. De gav mig blod för att hjälpa till att höja mitt låga blodvärde. På kvällen fick jag besked om att det var mina njurar som var dåliga, så dagen efter, på midsommarafton, blev det ambulans till njuravdelningen på Malmö sjukhus.
Som person är jag väldigt lättsam, så jag och läkaren satt och skrattade och skojade ihop. Läkaren säger “hade jag inte sett dina provsvar, så hade jag inte trott du var sjuk“. Min dåvarande pojkvän frågade henne hur illa det var och hon sa till honom att ”det var mycket dåligt med mig, att läget var allvarlig och att jag måste får vård och behandling omgående”. Mitt kreatinin låg på 1800 när jag kom in till sjukhuset, vilket är mycket högt. Det visade sig att jag hade en medfödd missbildning i mina njurar som hade resulterat i min njursvikt.
Jag fick akut starta bloddialys, vilket hjälpte min kropp på många sätt, bla så fick jag bort stora delar av min övervätskning som jag fått på grund av min sjukdom. Under den här perioden tog de så troligt mycket blodprover på mig, jag är väldigt svårstucken och det kändes nästan som att situationen inte var på riktigt. Jag fick tillslut börja med påsdialys, och denna dialysform hade jag i tre år. Under dessa tre år fick jag också ta bort mina bisköldkörtlar för de producerade för mycket kalcium vilket inte är bra.
I slutet av februari 2017 fick jag mitt samtal, som jag hade längtat! Jag blev kvar på sjukhuset i en vecka och jag upplever den tiden som bra. Läkarna tyckte att jag drack för lite, men det var så otroligt svårt för mig att börja dricka mycket igen. Jag hade ju haft vätskerestriktioner under flera år.
Efter transplantationen har jag upplevt att mina hormoner blivit otroligt påverkade av alla medicinerna och jag har tappat väldigt mycket hår. Det är såklart periodvis väldigt kämpigt, men jag lever, mår bra och slipper dialys. Sex månader efter min transplantation så flyttade jag till England och i snart 4 år har jag bott i London tillsammans med min pojkvän.
Idag är Hammersmith Hospital mitt ”hemsjukhus” och det är också Londons center för transplantation, njuravdelningen här är underbara på alla sätt. Det har dock varit en kulturchock på många sätt. Jag var van vid hur vi gjorde med allt i Sverige kring provtagning, nya mediciner, ta blodtryck och träffa läkare. Här i London görs inte allt på samma sätt. Ett exempel som jag har upplevt jobbigt ibland är att, även om jag fått en tid till läkaren så kan jag bli sittandes och vänta i timmar på att bli kallad för att ta blodtryck, sedan vänta igen för att kolla vikten, vänta igen för att ta blodprov och till sist träffa läkaren. En gång så satt jag och min pojkvän och väntade i över sex timmer på sjukhuset. En annan skillnad är att jag i Sverige gavs kortison efter transplantationen, här i England gör de inte så. Min engelska läkare ville inte ta bort eller justera min dos kortison, men jag fick tillslut träffa en holländsk läkare som hjälpte mig. Idag äter jag 2,5 mg kortison. Jag brukar idag enbart prata med min läkare via telefon då mina nuvarande läkarbesök främst handlar om att gå igenom mina provresultat. Läkaren skriver också ut recept på mediciner till mig, det receptet måste jag ta till en låda vid receptionen på mottagningen. I lådan lägger jag ner mina recept så ser de till att jag får hemleverans av mina mediciner.
Jag har fortsatt stabila värden och är mycket tacksam att någon annan människa valt att säga jag till organdonation. Tack vare min donator har jag fått möjlighet att flytta till London med min pojkvän. Jag vill med min berättelse visa att även om du är transplanterad så har du alla möjligheter att flytta utomlands och leva och bo. Det är fantastiskt tycker jag!
Bilden visar min mamma och jag.
Med vänlig hälsning
Nathalie