Den 8 augusti 2015 såg min underbare son dagens ljus. Jag var väldigt trött en lång tid efter förlossningen men trodde, såklart, att det berodde på hormoner och nattmatningar. I februari 2016 råkade jag ut för en matförgiftning. Symtomen höll i sig en månad då jag inte fick behålla maten och rasade i vikt. Det var läge att besöka en läkare.
Efter många provtagningar på vårdcentral så åkte jag till akuten den 8 april och hade då ett kreatinin på 1100. Jag hade njursvikt. Därefter gick det väldigt snabbt. Fick dialys två dagar efter diagnosen. Jag var inlagd i en månad och förlorade därmed kontakten med min son, han ville inte vara hos mig när jag kom hem, han bara skrek i min famn. Detta var tusen gånger värre än njursvikten.
I maj fick jag en påsdialyskateter inopererad i magen så att jag kunde vara hemma med sonen. Fick en så kallad nattmaskin så att dialysen sköttes på natten. Detta fungerade inte för mig utan jag var tvungen att få en ny kateter i bröstet så att jag kunde få bloddialys samtidigt. Efter ett tag lossnade den katetern så jag fick ännu en ny kateter. Sedan kom nästa chock. Det hade kommit bakterier in i någon av katetrarna med blodförgiftning som följd. Fick stark antibiotika intravenöst en lång tid och båda katetrarna uttagna. Fick ny kateter och bara bloddialys.
Efter allt detta började de goda nyheterna trilla in. Tre personer – min storebror, min svägerska och en till – anmälde sig och ville donera sin njure till mig. Vilken lycka! Bara att veta att man hade så underbara personer i sin närhet gjorde att jag fick hoppet tillbaka.
I september 2016 blev min svägerska klar och vi matchade i allt utom blodgrupp. Men läkarna kunde ”tvätta” rent mitt blod på antikropparna jag hade mot hennes njure. Fantastiskt eller hur! Den 17 januari 2017 rullades vi båda in för operation. Jag vaknade och mådde jättebra direkt!! Allt detta kändes som en evighet men det tog bara nio månader från diagnos till transplantation. Tack vare en fantastisk person som tog ett modigt beslut. Att faktiskt ta en så stor risk att bli opererad för att ge mig mitt liv tillbaka. Ett liv tillsammans med min underbare make och min underbare son. Jag hade tur som inte behövde vänta så länge.
Jag ville inte inse hur sjuk jag var, jag försökte kämpa vidare för min sons och min mans skull. Vi försökte leva livet som vanligt. Men efter transplantationen, när jag vaknade från narkosen, då mådde jag jättebra direkt. Och då kom det ifatt mig. Jag grät av glädje när de tog bort min dialyskateter. Jag kom hem, orkade leka och springa runt med min son, orkade gå ut och gå. Jag hade fått mitt liv tillbaka. Nu är det snart två år sedan jag fick min njure och jag mår jättebra.
/Nina