År 2020 kunde inte börja sämre. Varicerblödningar, leverförändringar, ambulanstransporter och IVA-vård. Och så Covid-19 som ett brev på posten. Under mars-juni låg jag runt sju veckor på sjukhus. Min lever var inte frisk och en utredning om organtransplantation påbörjades.
Efter bara två veckor kom samtalet, en septemberkväll, när min fru och jag satt framför TV:n och hade det mysigt. Jag svarar och en transplantationskoordinator meddelar att det finns en lever som passar mig och att jag skall vara på avdelningen senast kl. 22. Taxin kom, jag kramade om min fru, gick runt i huset och tittade. Tänkte att det kan ju vara sista gången. På sjukhuset fick en vakt vid akuten hjälpa mig att hitta avdelningen jag skulle till. Till slut kom jag fram till mitt rum på Huddinge sjukhus. Det blev provtagningar och sen fick jag gå till lungröntgen själv på natten. Tillbaka från röntgen fick jag reda på att operationen planerades till kl 13.00 dagen efter. Jag sov inte särskilt mycket den natten. På morgonen var det nya prover men ingen frukost pga fasta. Det blev en lång förmiddag fylld av väntan.
Klockan slog 11.30 då de kom och sa: Nu kör vi ner dig till operation. Då gick tankarna verkligen runt i huvudet. Det var mycket folk i operationssalen och det var kallt, minns jag. Men alla hälsade på mig och jag fick värme över mig. De satt ett antal infarter på mig, sedan kom en narkosläkare med en mask att andas i. Han satte den över mitt ansikte, jag hann tänka på vad min döttrar sagt om att detta kommer gå bra, tänkte att om det inte gör det så lider jag inte. Sedan minns jag inget mer.
Operationen tog 4 timmar och 4 minuter. De ringde min fru runt 17.30 och sa att det var en lyckad operation. Jag vaknade på kvällen på IVA. Kände mig förvirrad men mådde på något sätt rätt bra, förutom törst och smärta i såret.
Dagen efter kom en fysioterapeut och sa att jag skulle upp och gå. Trodde inte att detta skulle fungera men det gjorde det, om än tungt och ont. Efter ytterligare en dag på IVA blev det flytt till avdelningen och träffade fysioterapeut även där. Det blev enklare och enklare att ta sig ur sängen trots alla dränage och ställningar. Efter någon dag klarade jag att gå upp själv och även gå ut och äta i matsalen och prata med andra nyopererade. Läkaren menade att allt fungerade bra och de planerade att sända hem mig innan nästkommande helg. Tiden gick, allt började fungera och dagen för hemgång kom. Då lade de om stygnen och tog bort CVK:n. Skulle få med mig syrgas hem innan hemgång på grund av syrgasbehov någon vecka till. Sjuktransport kom och på kvällen var jag äntligen hemma i mitt hem! Underbart!
När jag skriver detta har jag varit hemma en dryg vecka. Har lämnat ett antal prover och läkare har ställt om medicin. Jag orkar mer och mer dag för dag trots lite smärta i buken. Rastlös som jag är så fungerar det dock Jag är så tacksam för denna donation som gett mig mitt liv tillbaka. Minns inte när jag senast vaknade och kände mig pigg, för det är först nu jag inser hur sjuk jag verkligen varit. Med hopp om ett långt liv som frisk med medicin och översikt av läkarna, ser jag ljust på framtiden. Att det tog sex månader mindre än väntat är även det ett plus… nu är jag ju på gång när jag i tanken skulle opererats enligt den ursprungliga planen.
Tack för livet!
// Peter