Jag är en pigg och glad tjej på 25 år som just nu skriver min kandidatuppsats i beteendevetenskap, sjunger i en kyrkokör och jobbar i Taxfreebutiken på ett av Stena Lines fartyg. Men det faktum att jag pluggar, sjunger och jobbar är ingenting som jag eller min familj tar för givet.
Jag föddes i Oktober 1987 med gallvägsatresi, vilket innebär att jag föddes utan gallgångar. Jag var helt gul och när jag var åtta veckor gammal gjordes en kasaioperation där en bit av min tarm användes för att göra nya gallgångar. Det var inte en särskilt vanlig operation på den tiden och mina föräldrar visste inte om jag skulle överleva, därför ringde de vår präst och lyckades övertyga honom att döpa mig på lucia. Därför döptes jag, saffransgul, på lucia inför en fullsatt kyrka som grät för mig när prästen berättade att jag hade en svår operation framför mig.
Men operationen gick bra och jag mådde förhållandevis bra under några år. Men när jag var fyra år visade det sig att min lever inte längre orkade med och jag sattes på väntelista för en transplantation. Det här var 1992 och levertransplantationer hade inte gjorts i mer än åtta år i Sverige och antalet överlevande var inte alls lika högt som det är idag. Det fanns inte heller möjligheten att få en del av en släktings lever vilket man kan få idag, det är inte klokt vad utvecklingen går fort, så det enda vi kunde göra var att vänta på att någon annan människas anhöriga skulle ta beslutet att donera en lever som passade mig.
Så kom dagen, den 13 maj 1992 kom samtalet, släng er in i en taxi, vi har en lever till Sanna. Man får inte veta vem donatorn är och det är nog det bästa. Men jag vet att det var en liten pojke i Finland. Hans föräldrar hade ställts inför det absolut värsta som kan hända, de hade förlorat sitt barn. Men dom tog ändå beslutet, kanske hade dom pratat om det innan, kanske var det bara en självklarhet. Men dom valde att donera hans organ. Min operation gick bra och jag hämtade mig fortare än vad någon hade förväntat sig. Jag var hungrig redan andra dagen efter operationen och när dom frågade om jag ville ha lite glass tittade jag oförstående på dom och sa ”jag vill ha kött!”. Jag stötte i princip inte på något problem alls på många år, jag fick problem med mina njurar när jag var i tidiga tonåren men det gick över så fort jag fick byta medicin. Idag äter jag en tablett på morgonen och två på kvällen och jag går på kontroll var tredje månad för att se att mina värden är bra. Det är otroligt lågt pris att betala för att få leva.
Att jag lever idag är ett mirakel. Men miraklet ligger inte hos mig, miraklet ligger hos de föräldrar som i sin mörkaste stund i livet väljer att donera sin sons organ. Jag är dem evigt tacksamma och jag behandlar min lever med respekt och vördnad. Jag kan inte ge mina organ eftersom de har utstått så mycket med sjukdom och medicin så istället pratar jag med alla nya människor jag möter om donation, om vikten av att fylla i ett donationskort och framförallt prata om det. Om man inte vill donera sina organ så har jag respekt för det, men mitt motto är att om du är beredd att ta emot ett organ när du behöver det, då måste du också vara beredd att ge.
Sanna