Min resa börjar en varm höstdag. Solen lyste och jag vaknade med ett ryck av att bussen stannade till. Bra, jag har inte missat hållplatsen. Jag öppnade den tunga porten och tog trapporna upp till mitt skåp. Jag orkade knappt ta mig upp för trapporna egentligen men kom in på lektionen och satte mig framför en dator och nickade till. Jag vet inte vad läraren pratade om, jag vet bara att jag satt där och somnade och vaknade till mitt i. Nej, nu går det inte längre! Kanske har jag järnbrist?
Jag kontaktade vårdcentralen och fick en tid. Väl där tog de lite blodprover och skickade en remiss till Sahlgrenska Universitetssjukhus, där man tog njurprover. Svaret visade att båda njurarna bara hade en funktion på 10 procent! Bitarna föll på plats. En extrem trötthet och svårt att gå upp i vikt (jag minns en skolsyster som trodde jag hade anorexia, vägde 45 kg och var 170 cm lång). Jag har njursvikt!? En kavalkad av känslor faller över mig med en mix av tankar och frågor. Vad händer nu? Jag är inte ens 18 år!
Jag fick sedan börja med hormonsprutor på Sahlgrenska. Det var svårt. Till en början ville jag inte se nålen och det kändes svårt att jag ska kunna ta dessa själv. Man får operera in en central venkateter, CVK, för att kunna börja med dialys. Dialysen sen kändes som ett maratonpass. Jag var utpumpad efter varje gång och samtidigt gick jag i skolan.
Efter en mycket lång väntan, en väntan som gjorde mig tokig, identifierade jag mig själv med njursjukdomen. Njursjuk var jag, Sofia, och det var inte jag som ägde sjukdomen utan tvärtom. Jag började tro att folk runtomkring mig såg på mig så. Jag var arg och frustrerad på att ingenting hände. Det tog för mig lång tid att komma upp på donationslistan.
Men så kommer samtalet! Jag minns det så väl. Jag låg och sov och vaknade med ett ryck. Hjärtat pumpade och pulsen gick sedan långsamt ner. Telefonen ringer och hjärnan går igång. Vad sägs? Vad är det som händer? Jag minns att jag mentalt inte var redo, jag skulle ju till Stockholm och hälsa på släkten. När jag väl fick samtalet ville jag bara att operationen skulle vara genomförd så att jag sedan kunde åka till min släkt. Min julklapp det året blev en ny njure.
Direkt efter transplantationen fick jag ont i magen och fick göra två biopsier men har inte behövt läggas in. Jag har dock än idag kvar samma njure och är helt frisk. Jag äter mediciner och går på kontroller var tredje månad. Jag tycker och tänker att organdonation är en viktig fråga som det behöves pratas mer om. Det är inte förrän jag själv blev sjuk som jag insåg hur livet kan förändras med ett nytt organ.
/Sofia