Jag var 28 år och hade fått mitt drömjobb så att bli sjukskriven var det sista jag ville. Jag ville bara få ett piller mot att jag var så trött och andfådd hela tiden. Men ett EKG raserade hela mitt liv. Först trodde jag att läkarna skulle berätta för mig att jag inte skulle kunna skaffa barn. Tårarna strömmade nedför mina kinder, för det var för mig det värsta någon skulle kunna säga till mig. Så när läkaren sa att jag hade 10 månader kvar att leva om jag inte fick nytt hjärta och nya lungor visste jag inte vart jag skulle ta vägen.
Året var 1988, denna sortens transplantation hade inte gjorts i Sverige tidigare, och de frågade alltså om jag ville bli den första i landet. Jag sa ja utan att riktigt förstå vad jag sa ja till, men livet ville annorlunda och efter en lunginflammation hamnade jag i London på Harefield Hospital. Min läkare där frågade om jag kunde tänka mig att donera mitt hjärta vidare till någon annan – det var sjukt bara i mig. Jag sa självklart ja.
Efter sex månader fick jag ett nytt liv tack vare en skotsk pojke vars hjärta och lungor nu finns i min kropp. Hjärtat tickar fortfarande på, 27,5 år senare, även om jag har en pacemaker som hjälper till några procent. Men det slår, och mina nya lungor gör att jag kan andas, leva, träna – jag har till och med vunnit en tävling som gjorde mig till Sveriges Curvette.
Mitt egna hjärta som jag föddes med donerades till en äldre man i London – jag har själv fått lyssna hur det slog i hans bröst, en udda upplevelse. Han var en mycket sympatisk man som jag vet hade mitt hjärta i 10 år. I min kropp blev mitt hjärta svagt men i hans blev det starkt, det är konstigt det där men det funkade.
Livet har inte varit en dans på rosor, men vilket liv är det? Jag förlorade min ena syster i cancer två år efter min transplantation. Hon blev 30 år. Hennes dotter var då sex år gammal, och har vuxit upp hos mig. Jag blev hennes ”mamma” i en mosters kropp. Åren gick och jag förlorade min andra syster – hon gick bort på väntelistan, 27 år gammal. Hon hade samma sjukdom som jag hade. Och år 2004 fick jag en ny njure av min man, då mina mediciner hade slitit på mina egna njurar. Vi passade ihop min man och jag, inte bara i livet utan inuti varandra också.
Jag önskar att alla förstod vikten av att ta ställning. Jag förstår att en del inte vill ge bort organ och det är alla människors fulla rätt men att ta ställning och berätta sin vilja, det är viktigt.
Visst, mitt liv har inte varit lätt – men ändå så rikt. Jag tänker på min gåva dagligen, jag tar mina mediciner, jag går på mina läkarbesök och jag lämnar mina prover – men utöver det lever jag som vem som helst och försöker att inte oroa mig för mycket.
Jag är helt enkelt en lycklig kvinna som lever tack vare två donatorer – en ängel och en som jag somnar intill på kvällen.
// Susanna