Efter två lungtransplantationer ser jag ödmjukt på framtiden, del 1
Mitt namn är Thomas och jag är idag 64 år. Jag kommer här att återberätta min historia om de två lungtransplantationer som jag genomgått.
Gifte mig och fick två döttrar, skilde mig och bildade ny familj, blev sambo som medförde två bonusdöttrar. Idag bor min sambo Liselotte och jag i en liten by utanför Ängelholm. Dit flyttade vi till en hästgård 2006. Det är vårt Paradis mitt ute i skogen.
Våra fyra döttrar Helen, Mia Helen, Malin och Malin (ja, dom heter så) är alla vuxna och har egna familjer idag. Vi har nio underbara barnbarn i åldrarna två till tolv år.
Jag har alltid tyckt om att jobba mycket och med kroppen och har blivit stämplad som högpresterande. Har alltid trott att jag var odödlig, mycket sällan sjuk som vuxen. Strax efter att jag fyllt femtio år började jag märka att jag blev fortare trött när jag jobbade fysiskt. Tyckte om att vara ute en hel dag i min skog med röjsåg och motorsåg och klarade det lätt för drygt tio år sedan. Men eftersom smög det på mig att mina pauser under ett arbetspass blev längre och oftare, mer andfådd, men den där doktorn får klara sig utan mig!
En dag i slutet av december 2016 sa min kropp ifrån på skarpen! Jag var på mitt arbete och mitt på dagen orkade jag inte mer, fick svettningar, illamående och yrsel. Sa till en arbetskamrat att jag måste hem till min VC och kolla upp mig. Hans svar säger en del om mig som person tycker jag: -ska du till doktorn då är du sjuk!
Vi hade ett hus på vår gård som vi hyrde ut till ett par där hon är veterinär och han är läkare. Perfekta hyresgäster när man blir sjuk! Jag blev sjuk med hög feber och vi trodde det var influensan men min hyresgäst, läkaren, sa att det var lunginflammation. Det blev iltransport in till Ängelholms sjukhus, lungröntgen, i ilfart till behandling för att få bort lunginflammationen. På röntgenbilderna såg man att endast 20 procent av vänster lunga fungerade. Snabbsänkan låg på 530!
Jag var på väg att ”stämpla ut”. Men man lyckades att vända på förloppet och jag överlevde! När jag vaknade så sa en läkare, – Grattis till tredjeplatsen! Vaddå? Jo, du har på detta sjukhus haft den tredje största lunginflammationen som överlevt! Tack, till min hyresgäst, läkaren, som ställde rätt diagnos på mig där hemma.
Min lungkapacitet mättes ett antal gånger där det märktes en långsam försämring. Kapaciteten låg på cirka 50 procent. Fram till december 2016 blev det många läkarbesök där man var frågande till om jag fått kol eller lungemfysem. Men det var troligtvis denna lunginflammationen som ”väckte” min lungsjukdom som till sist blev idiopatisk lungfibros! 2016 låg min lungkapacitet på 48 procent och det kan man leva med sa man till mig. Men i början på 2017 efter ordentlig utredning så kom smällen!
Väldigt sakligt förklarade min lungläkare för mig och min sambo om vad lungfibros var för något så blev dessa orden ändå en chock för oss …. men till slut behöver du genomgå en lungtransplantation för att överleva för din sjukdom går inte att bota… där hände något inom mig! Skulle jag…varför…hur kunde detta ske? Frågorna blev många men till sist handlade det om bara en sak…. överlevnad!
När min sambo och jag lämnade läkaren på sjukhuset så gick vi tysta till bilen. Vi åkte hem och samtidigt som vi tog en fika så satte vi oss med var sin ”padda” och på varsitt håll googlade på allt om lungfibros. Vi läste om inte allt så i alla fall det mesta, vi kände båda att vi behövde läsa på så mycket som möjligt om vad som väntade oss. Kanske fanns där något som läkaren missat, inte talat om för oss, men nej! Han var väldigt tydlig i sitt sätt att framföra allt vi behövde veta. Han lämnade nu över mitt fall till Sjukhuset i Lund om jag bara sa ja till att genomgå en lungtransplantation.
Efter att vi läst på väldigt mycket om min sjukdom så tittade Liselotte på mig och frågade: vad säger du?
Mitt svar blev att jag vill göra det, alternativet är inte lockande! Jag vill vara med ett tag till…
Efter detta så blev det många besök och undersökningar på Ängelholms sjukhus innan jag fick åka till Lund för att tillbringa en vecka där. En så kallad utredningsvecka. Från måndag till fredag skulle hela kroppen gås igenom, undersökas, röntgas och samtal med olika inom sjukvården.
Sen var det bara att åka hem och vänta… blev jag godkänd för en transplantation… inte för frisk… inte för sjuk… när kommer beskedet?
När jag några veckor senare fick beskedet att jag nu hamnat på väntelistan och var godkänd för transplantation, där ställdes livet om helt, till ovisshet!
Nu kom nya frågor om mitt liv. Hur lång tid kommer jag att få vänta, kommer jag att klara det, hur kommer det att kännas när det är klart? Om det skiter sig och jag inte klarar det? Vet min familj om hur mycket jag älskar dom? Kommer vi att sakna varandra? Massor med nya tankar dök upp som jag, vi, fick brottas med. Hur lyckas man klara av den nya vardagen med allt vad detta innebär? Lösningen för mig var att fortsätta arbeta heltid för att kunna skingra tankarna ända tills den dagen dom ringde från Lund. Jag fick vänta två veckor på det samtalet, det gick snabbt och det var ju bra! En kväll i december 2017 klockan halv elva på kvällen så ringer telefonen, jag tittar på displayen, där står det ”koordinator Lund”! Jag minns att jag blev varm, pulsen gick upp och sedan blev jag jättelugn, nu var det nära till hjälpen ju! Jag svarade och fick beskedet: – Hej Thomas det är koordinatorn i Lund som ringer, vi tror att vi har ett par lungor till dig…. shit alltså!
Tjugo minuter senare sitter Liselotte och jag i en Taxi på väg till Lund. Vi kontaktade alla fyra döttrarna som visste att från och med nu så var det bara Liselotte som de kunde ha kontakt med. Taxifärden gick i ett hällregn och chauffören sa att det var hans första körning med en som skulle transplanteras så han var lite nervös. Jag tänkte – är du nervös? Men jag sa lugnande till honom att ta du det lilla lugna bara, dom börjar inte utan mig i Lund ändå! Väl framme i Lund så kom vi upp till avdelningen där jag skulle opereras och blev mottagna av personal som hälsade oss välkomna, sen minns jag inget mer…
Här kan du läsa del 2.
//Thomas Malmström