Efter två lungtransplantationer ser jag ödmjukt på framtiden, del 2
När jag vaknade efter transplantationen tittade jag rakt in i ett ansikte som jag inte kände igen och min första tanke blev: – F-n, det gick åt h-vete! Men ansiktet sa lugnande att där fick vi se dina ögon ju! Allt har gått bra och du ligger nu på Thoraxintensiven efter din operation. Och här kommer ett ansikte som du nog vill se, sköterskan flyttade på sig och Liselotte dök upp, men blev jag lugnare, nej! Fortfarande övertygad att jag inte klarat det fast Liselotte och sköterskan sa till mig att det har gått bra. Dom fick upprepa det många gånger innan jag trodde på dom! Man fick börja träna sängcykling och att gå i korridorerna med hjälp av en hög gåstol. Efter tio dygn på Thiva så fick jag flytta in på Thorax avdelningen för eftervård och mer träning och utbildning för att klara mig själv när jag väl skulle få komma hem. Efter totalt sex veckor på Lunds sjukhus så kom dagen då jag äntligen skulle få åka hem. Ärligt talat så mådde jag jättebra den dagen, jag var långt ifrån stark men mådde jättebra! Framförallt så levde jag!
Sakta men säkert blev jag starkare och starkare, tränade hemma, åkte till Lund en gång i veckan på så kallade veckokontroller med samtal, provtagning och träning. Att få vakna på morgnarna och få andas utan att bli andfådd för det minsta lilla var en mäktig känsla. Att kunna konstatera att allt gått bra, jag lever ju, gjorde att man blev enormt tacksam mot alla i Lund som gjort allt för lilla mig så att jag fick en ny chans.
Donatorn som jag inte vet vem det är, som sig bör, skulle jag vilja tacka med en festmåltid men det går ju inte tyvärr. Jag fick se på mitt liv med nya ögon helt enkelt!
I början på november när jag var på en rutinkontroll i Lund så fick jag beskedet att man ansåg att problemen med min högra lunga inte gick att lösa utan att det skulle krävas en retransplantation av höger lunga och att inte ens det skulle vara en garanti för att det skulle bli bättre. Anledningen till det kan, jag säger kan, bero på kotkompressionen som gjorde att jag krympte så mycket. Höger lunga fick helt enkelt inte plats längre så den undre loben hade börjat skruva på sig och fick inget syre alls. Förruttnelse var på gång och kan bara leda till döden.
Nu började arbetet med en ny utredning för att se om jag klarade en ny transplantation. Mina problem mynnade ut i en infektion som inte var bra, fick antibiotika och efter 35 dagar släppte infektionen. Jag kunde börja röra på mig igen och utan infektion hamnade jag återigen på väntelistan i slutet av januari 2019, 13 månader efter min första transplantation. Jag började genast att träna igen! Började gå minst 10.000 steg om dagen för jag visste ju vad jag skulle gå igenom och då ville jag bygga upp så mycket styrka som möjligt! Mitt vårdteam både i Lund och Ängelholm var väldigt stöttande liksom min familj och alla vänner! Det här skulle vi klara av helt enkelt!
Efter två månader och två dagar på väntelistan så ringer äntligen telefonen halv tre på natten: – Hej Thomas, det är koordinatorn i Lund som ringer. Vi tror att vi har hittat en lunga till dig…Att vara positiv i medgång är ju lättare än i motgång, det säger sig själv! Förra året var inte roligt med alla motgångar som inträffade, men många gånger sa jag till mig själv att klarar jag bara av detta så vänder det. Det behövdes en andra transplantation i mitt fall för att det skulle vända så idag är jag ödmjukt positiv inför framtiden. ”Mitt” team i Lund är också positiva!
Citat från en lärare jag hade i högstadiet: ”Att falla är inget jämfört med konsten att resa sig efter varje fall!” Tänk vad rätt du hade! Dom orden har jag burit med mig genom livet… och som jag har slitit på dom!
Den andra transplantationen i mars 2019 gick ju bra så jag vill tacka….
Min kärlek, min klippa, mitt allt…Liselotte min sambo. Utan dig, din styrka och tro på mig vet jag inte om jag klarat av det. Jösses vad du är stark! ♥️
Till våra fyra döttrar med familjer, tack för allt stöd och kärlek när det behövts som mest. Ni har jobbat enormt för att hålla era barn och män friska så att vi har kunnat träffas. ♥️
Till alla våra nio barnbarn som förgyller min vardag med era skratt! ♥️
Till alla vänner som stöttar och supportar, tack! ♥️
Till bägge mina donatorer, ett gränslöst TACK! Från botten av mitt hjärta, TACK! ♥️
Till alla som jobbar inom sjukvården och ett speciellt tack till er i mitt vårdteam och ni har blivit många på några få år. Ni känns som en bonusfamilj för mig. TACK! ♥️
Till alla lokalvårdare som städat efter mig på sjukhuset, tack! ♥️
Till alla Taxichaufförer på serviceresor som kört mig hit och dit, pratat med mig om allt mellan himmel och jord, tack! ♥️
Ett stort tack till mina chefer som stöttade mig under denna tuffa period. Att vara sjukskriven så länge som jag var, 22 månader, och ändå vara välkommen tillbaka. Tack! ♥️
Till alla arbetskollegor som kom med uppmuntrade ord till mig när jag besökte er på Rollco AB, världens bästa arbetsplats. Tack! ♥️
Tack till denna ideella organisation MOD, Merorgandonation som ger mig möjlighet att skriva och sprida min historia, viktigt för mig! ♥️
Tack till alla er som följt med i denna, min historia och att ni fortsätter att läsa och följa med.
Här kan du läsa del 1 av Thomas berättelse.
//Thomas Malmberg