Vad hände sen? Adam väntade på ett nytt hjärta
SAMTALET JAG VÄNTAT PÅ I TRE ÅR
Sommaren 2017 blev jag 27 år gammal akut sjuk i hjärtsvikt och efter en utdragen och kämpig period sattes jag i september upp på väntelistan för en hjärttransplantation. Läkarna hade under mina månader på sjukhus kommit fram till att det var det enda alternativet, om jag skulle klara mig på sikt. Eftersom organbristen i Sverige är så pass stor visste de att jag med största sannolikhet skulle få vänta länge på mitt hjärta. Statistiskt sett skulle det ta cirka nio månader med min blodgrupp, var informationen jag fick, även om det skulle visa sig vara långt ifrån hur det faktiskt blev. Men eftersom jag var i så dåligt skick och inga andra behandlingsmetoder bet på mitt dåliga hjärta behövde något göras för att hålla mig vid liv fram till transplantationen och då beslutades att jag skulle få en hjärtpump inopererad.
Hjärtpumpen fick jag sedan i slutet på oktober och efter en del komplikationer kom jag hem i mitten på december. Hjärtpumpen var därefter min ständiga följeslagare i nästan tre års tid. Den följde med mig överallt, dygnet runt, i väntan på det där samtalet. Samtalet som jag hade väntat mig skulle komma efter nio månader. De nio månaderna gick. Ett år gick, och sen ytterligare ett. Jag kände emellanåt att jag väntade på ett samtal som aldrig skulle komma. Jag slutade tänka på det och ställde in mig på att det kommer dröja länge. Jag slutade rycka till varje gång telefonen ringde eftersom jag ”visste” att det inte var koordinatorerna i Lund som ringde.
Men så till slut kom dagen när samtalet som aldrig skulle komma faktiskt kom. Det var en kväll i mitten på september 2020, nästan på dagen tre år efter att jag sattes upp på väntelistan. Jag minns tydligt att jag stod och hängde tvätt på kvällen när det plötsligt ringde. Jag tänkte inte så mycket på det och trodde nog det var någon av föräldrarna som ringde. Dolt nummer. Konstigt, vården brukar inte ringa så här sent. Det måste vara en telefonförsäljare, men det är väl bäst att svara ändå, tänkte jag. I andra änden svarade en lugn kvinnoröst och sa att hon ringde från Lund och att de hade hittat ett hjärta till mig. Jag reagerade väldigt lugnt och samlat med tanke på situationen, även om jag kände att det sög till ordentligt i magen av en känsla av både upprymdhet och nervositet. På ett sätt blev det nog lite kortslutning i min hjärna ändå, för jag minns att jag tänkte ”Nu? Men det går ju inte. Jag har ju massa blöt tvätt i tvättmaskinen som jag måste hänga på tork. Och så är det ju fullt med sopor i köket”.
Kvinnan i telefonen förklarade för mig att jag skulle packa en väska och att en taxi skulle hämta mig snart. Hon skulle ringa tillbaka efter att hon bokat taxin och föreslog att jag skulle ringa mina anhöriga under tiden. Märkligt nog var min första tanke att hänga färdigt tvätten, och det gjorde jag också direkt efter att jag ringt mina föräldrar. Därefter ringde koordinatorn från Lund igen och meddelade att taxin kommer om en halvtimme. Först då började jag packa min väska och redan efter 15 minuter stod taxin utanför för att köra ner mig till Lund. Under bilresan pratade jag i telefon med mina närmaste vänner nästan hela vägen och berättade för dem att det var dags för min transplantation. Väl framme i Lund mötte mina föräldrar och syskon upp, de hade slängt sig i bilen hemma i Småland och kört de 20 milen till Lund så fort de fick reda på att det var dags. Men på grund av rådande Covid-pandemi fick de inte följa med in på avdelningen utan vi sa hejdå till varandra i korridoren utanför avdelningen. Jag var lugn, glad och laddad för att få detta gjort så att jag skulle kunna starta upp mitt liv på riktigt igen efter att det stått på paus i tre års tid.
Operationen gick bra och mitt nya hjärta verkade trivas bra i kroppen. Redan dagen efter transplantationen kunde de koppla bort respiratorn och väcka mig. Jag var fullpumpad med morfin men var ändå glad och målmedveten när jag vaknade. Jag var helt inställd på att börja min återhämtning och satt både på sängkanten och tog några stapplande steg med hjälp av ett gåbord första dagen efter operationen. Allt såg bra ut och jag fick snart komma till vårdavdelningen och fortsätta min återhämtning där. Det gick väldigt bra och jag hade inge direkta bakslag. Målmedvetet jobbade jag vidare med näringsintag, gymnastik och korta promenader runt avdelningen. De korta promenaderna blev snabbt längre, varv efter varv gick jag runt avdelningen varje kväll. Redan efter tre veckor bedömde läkarna att jag mådde tillräckligt bra och hade kommit tillräckligt långt i min återhämtning att jag skulle få åka hem. Ett skönt besked och ett kvitto på att min målmedvetenhet hade lönat sig.
Så en bit in i oktober blev jag utskriven och flyttade hem till mina föräldrar där jag skulle vara de första tre månaderna för att slippa bo och klara mig helt själv. Hur är det då att till slut få det där efterlängtade samtalet, och framförallt, det efterlängtade organet? I mitt fall kände jag en oerhörd lättnad att det äntligen var dags. Glädje, tacksamhet och en stor portion motivation att få komma tillbaka till det riktiga livet igen. Att bli av med alla begränsningar som en hjärtpump trots allt innebär var också en stor sak för mig. Första tiden som transplanterad är såklart också fylld av begränsningar, men man vet ändå att det är under en viss tid det är så. Man ser ljuset i tunneln på ett helt annat vis. När man står på väntelistan känns det ibland som att man är fast mitt inne i en mörk tunnel där det ibland är svårt att se något ljus alls. Att äntligen få komma ut på andra sidan gav mig en massa positiva känslor att ta med framåt i återhämtningen och i resten av livet.
Efter att ha varit med om så mycket elände och skit under en treårsperiod som de flesta människor inte upplever på en hel livstid har jag fått en mer positiv syn på livet, men även en tacksamhet för de små sakerna som man kanske inte tänkte på innan. Saker man tog för givet eller inte reflekterade alls över som ung och frisk. När man är sjuk så vill man inget hellre än att bli frisk, och när man väl får förmånen att bli frisk igen är det något man värdesätter enormt. Men jag känner också en tacksamhet för helt vardagliga saker som att slippa bära runt på en väska 24 timmar om dygnet eller som att orka gå upp för en trappa, ta en promenad obehindrat, duscha utan att behöva lägga om förband efteråt, sova utan sladdar kopplade till sig eller att bara kunna resa. Listan kan göras lång.
Det har när jag skriver detta gått fem månader sedan min transplantation. Första tre månaderna var lite mer kämpiga med mycket mediciner, biverkningar, återbesök och matrestriktioner. Men trots det har jag känt mig positiv från första början och jag blir piggare för varje vecka som går. Varje dag sedan jag kom hem har jag gått promenader för att träna upp hjärtat och kroppen och det är kul att kunna följa sina egna framsteg. Från ett varv runt kvarteret i början till långpromenader i raskt tempo numera. De senaste två månaderna har medicineringen börjat minska och även biverkningarna har blivit mildare. Jag har fått mer energi i kroppen och orkar träna mer vilket gör att jag kunnat addera styrketräning till mina aktiviteter också. Tyvärr har Covid-pandemin gjort att jag mer eller mindre isolerat mig helt och hållet för att inte riskera att bli smittad med mitt nedsatta immunförsvar. Jag bor hemma och träffar inga människor med undantag för närmaste familjen, något som varit lite jobbigt emellanåt.
Men jag har valt att lägga mitt fokus på det jag faktiskt kan påverka, nämligen återhämtning och träning. Det handlar för mig om att skapa förutsättningar för att slutresultatet ska bli bästa möjliga när det är dags att återgå till det vanliga livet när världen väl öppnar upp igen. Då tänker jag stå där redo och tacksamt ta tillvara på gåvan jag har fått – en återstart och en andra chans i livet!
//Adam Trevik, 30 år Hjärttransplanterad