Nu har det gått två år sedan donationen och mina värden, som kollas varje år, fortsätter att förbättras. Den kvarvarande njuren funkar finfint och verkar inte alls ha något emot att ta ett större ansvar i min kropp. Som min läkare sa: “Man skulle inte kunna tro, av provsvaren, att du alls har donerat en njure”.
Jag lever precis som jag gjorde tidigare, med den enda skillnaden att jag har fyra små ärr på magen. Känner mig frisk och stark, tränar som jag gjorde innan och har inte känt av det alls. Allt som oftast glömmer jag faktiskt bort helt att jag bara har en njure, det är andra som påminner mig när de storögt frågar “men hur mår DU?” Det tar mig alltid ett par sekunder innan jag hänger med på var frågan kommer ifrån.
Mitt starkaste minne från donationen är faktiskt varken hyllningarna från omgivningen eller smärtorna efter operationen (nu ska ingen bli avskräckt här – det är såklart att man är lite sårig, men det går över på några veckor), utan hur hysteriskt roligt vi hade det ihop på sjukhuset: småberusade på morfin och vaggandes fram i sjukhusets microuniversum. Det, och valhajarna och blåsfiskarna jag fick dyka med i Thailand, bara 6 veckor efter operationen.
Det är verkligen lite overkligt, och jag är väldigt tacksam över att jag fick chansen att göra något som för någon annan var så stort! Jag bär mina små ärr med stolthet. De ger mig perspektiv när jag tycker att livet är svårt (det hade kunnat varit jag som var i behov av ett organ) och de påminner mig om hur viktigt det är att vara medmänniska – för både min egen skull och andras.
/Agnieszka: Eriksson
Om ni vill läsa första berättelsen om donationen så finns den här.