För sex år sedan sattes Lisa upp på transplantationslistan för sex organ. Hon stod på väntelistan i strax över ett år och i väntan på mirakel blev hon nästan transplanterad, nästan… Under en period på väntelistan blev hon väldigt dålig och behövde opereras två gånger under samma vecka. Och mellan de två operationerna var jag så otroligt rädd att det var slut. Jag var så rädd att jag bestämde mig för att döpa henne på sjukhuset. Prästen kom till hennes sjukhusrum. Han stod bredvid henne, pratade tyst, gick runt sängen, stänkte lite vatten på henne. Där någonstans stod jag och hoppades på att det skulle kunna hjälpa henne, att det skulle rädda henne. Jag, som slutade tro på något när Lisa föddes, där stod jag och bad, som aldrig förr. Lisa orkade inte vara vaken, hon hade så mycket smärtstillande i kroppen men långt senare berättade hon att hon mindes någon stå bredvid sängen och mumla.
Den andra operationen var lyckad, den vände på Lisas hela situation och hennes plats på transplantationslistan. Hennes buksmärtor minskade successivt och upphörde nästan helt. Det kunde hon sätta ord på för första gången sedan hon föddes, ont i magen var borta, den dagliga smärtan, de smärtsamma prolapserna (när tarmen mer eller mindre vänder ut och in på sig själv). Magen mådde bra. Efter senaste operationen fanns det knappt några tarmar kvar, på gott och ont. Det stabila tillståndet resulterade i att Lisa togs bort från transplantationslistan, vi trodde aldrig att det var möjligt. Det tog lång tid för oss att acceptera detta, speciellt för Lisa. Hon kände sig lurad, möjligheten till ett friskare liv var borta. Det tog nästan två år innan hon kunde acceptera mina “bortförklaringar”, som hon kallade det, och fortsätta kämpa på med sin egen levalivetlista istället för transplantationslistan. Är Lisa frisk nu? Absolut inte, men hon är stabil i sitt mående, det är det som är skillnaden.
I januari fyllde Lisa elva år. Det är både fantastiskt och svårt att beskriva hur mycket som har ändrats sedan vårt första möte med transplantationsteamet. Idag går Lisa i klass 4, på fritiden spelar hon fiol och tar sånglektioner. Hon har lärt sig åka skridskor och skidor. Hon älskar att bada och är i vattnet mer än på stranden på somrarna, med sina livskamrater CVK och stomi. Vi började våga resa utomlands och var på Disney Land med hjälp av Min Stora Dag. Sedan blev det en underbar resa till London. Tack vare hennes stabila mående kunde jag söka till sjuksköterskeprogrammet och blev klar sommaren 2019. Idag jobbar jag som sjuksköterska på en kirurgisk vårdavdelning.
Lisas resa har bara börjat, hennes transplantation är lagd på hyllan på obestämd tid. Vi vet aldrig vad som kommer att hända i framtiden, men det vet ju ingen, eller hur? Det var den värsta och jobbigaste tiden i vårt liv att stå på transplantationslistan och vänta på samtalet som skulle förändra allt, att en annan familj skulle mista sitt barn för att vårt skulle få chansen att leva. Men en sak lärde vi oss av det – att alltid leva i nuet.
//Anna Olsson
Här kan du läsa första berättelsen: https://merorgandonation.se/personligaberattelser/om-att-sta-pa-vantelistan/anna-mamma-till-lisa-som-vantar-pa-sex-organ