Vad hände sen? Cissi, njur- och pankreastransplanterad
Jag delade min historia medan jag väntade på organ – det var under fyra års tid många besked kring om det skulle vara ett eller två organ, njure och pankreas eller bara njure. En dag i maj 2017 kom samtalet om att det fanns två organ till mig och tidigt nästa morgon vaknade jag med fungerande njure och utan diabetes efter 40 år.
Ingen ska tro att jag är något annat än tacksam över det liv jag har fått. Inte minst att min dotter fick ha kvar sin mamma. Jag har dock ägnat min coronaisolering till att sammanställa en bok jag skrivit om åren före och åren efter transplantation. Det fanns såklart mycket som kunde fungerat bättre och skötts betydligt mer effektivt. Huvuddelen av min kritik hamnar på bordet kring bristande kommunikation – mellan avdelningar, mellan olika sjukhus, mellan vård och sjukresor, information kring livet efter transplantationen mm.
Men, att efter tre månaders rekreation kunna återgå på heltid till arbetet och till att vara mamma och vän är obeskrivligt! Att inte behöva övertyga mig själv i en hel vecka om att det visst kommer att bli trevligt att gå på middag nästa helg när jag visste att jag knappt skulle orka sitta, sannolikt må illa och inte riktigt hänga med i samtalet; att kunna följa med till min dotters gymnastiktävlingar; att kunna resa bort i mer än en natt för att det inte finns någon dialys som väntar; att kunna bestämma över mitt eget liv och orka göra det, är inget annat än en välsignelse.
Jag fyllde nyligen 50 och det var lätt för många i familj och vänkrets att konstatera att det inte varit en självklar ålder för mig att uppnå under perioder. Det är inte självklart för någon naturligtvis men det vore nog bra om fler var medvetna om det. Någon var det och registrerade sig i Donationsregistret, därför lever jag idag.
Tack till alla som överhuvudtaget kommit i min väg på denna resa och tack till min älskade Lo som hjälpt mig att vilja överleva ❤️
Lycka till, alla ni som väntar!
// Cicci (Cecilia Nord)