Vad hände sen? Elin, levertransplanterad
Det närmar sig kanelbullens dag, den 4:e oktober, och i år är det inte mindre än 6 år sedan jag blev levertransplanterad, just på den dagen. Det här året ska jag äta kanelbullar tillsammans med min son och förstås tända ett extra ljus för min ängel, min donator.
Precis innan jag tog examen som sjuksköterska träffade jag min sambo. Vi förlovade oss efter 1 år tillsammans och idag har vi hängt ihop i 4 år. En längtan efter barn växte fram men hur skulle det gå efter allt som min kropp hade genomgått? Att få barn efter en transplantation hade läkarna sagt skulle vara möjligt men jag oroade mig ändå. Min kropp hade ju fått genomlida så mycket under alla år innan transplantationen också.
Jag glömmer aldrig den dagen jag höll ett positivt graviditetstest i min hand. Var det sant?
Min kropp som skött sig exemplariskt sedan transplantationen stod nu inför ännu en utmaning, att skapa och bära ett liv. Jag följdes av specialistmödravården under graviditeten och gjorde många tillväxtultraljud men lillen i magen verkade må bra hela tiden och växte som han skulle. Den 22:a februari 2019 kom vårt mirakel till världen, en frisk liten kille. Vår Arvid.
Min lever och jag har alltid passat bra ihop och även under graviditeten var mina värden bra. Efter drygt ett år som föräldraledig är jag nu tillbaka på sjukhuset i mitt jobb som sjuksköterska. Förra hösten var jag på 5-årskontroll efter transplantationen i Huddinge. Det kändes så overkligt efter allt jag varit med om, att komma med sin lilla son till transplantationsmottagningen. Allt såg bra ut och nästa gång jag ska dit har det gått 10 år sedan jag transplanterades. Hemma i Örebro lämnar jag prover varannan månad och det brukar sällan vara något att klaga på.
Arvid, som nu är 1,5 år, är världens gladaste och busigaste lilla kille. Som tur är har jag energi nog att (nästan) hänga med i hans tempo! Han påminner mig varje dag om tacksamheten över livet.
//Elin
Vill du läsa första delen av Elins historia, så har du den här.