Vad hände sen? Eva Charlotte, njurtransplanterad
Att få min nya njure för snart 4 år sedan i oktober, var en stor vändning på många sätt för mig. Dialysen, som pågick i två och ett halvt år, med ständiga fyllnader i min buk med flera liter vätska, gjorde att jag hade det väldigt jobbigt. Dragningarna av vätskan under dialysen gjorde att jag fick så låga blodtryck att ”det systoliska trycket” (övre tryck) låg nere på 60mm Hg och ”det diastoliska” (lägre tryck) på 50mm Hg (60/50). Kvällarna efter dialysen tillbringade jag krypande omkring i mitt hem för att inte svimma. De andra dagarna tryckte vätskan mot diafragman så att jag fick svårt att andas.
Hjärnan fungerade knappt och trycket i huvudet gjorde att det inte gick att tänka. Den outhärdliga tillvaron gjorde att jag började framföra önskningar, både i tankarna och även till en läkare, om att få stänga av dialysen. Jag hade börjat förlika mig med att inte leva längre och tänkte mycket på mina döda anhöriga och undrade om jag skulle få träffa dem igen. Jag var så mentalt förberedd och inställd på övergången från liv till död att jag nästan redan var där. Den här tiden var även tuff då jag är inflyttad till Göteborg. Som sjuk hade jag inte haft möjligheten att bygga upp ett så stort nätverk. Jag har heller inte några släktingar i närheten. De bor i Norrbotten, cirka 150 mil härifrån. Ingen kunde hjälpa mig. För mig har det därför varit viktigt att behålla även den mentala styrkan, mitt övriga liv måste även fungera, räkningar måste betalas.
Den nya njuren räddade mitt liv på så många sätt. Drömmar som jag gjort upp i dialysen – som där fungerade som en sort mental överlevnad – skulle snart utkristallisera sig och bli till verklighet. En dröm var att resa, vilket jag som var fast kopplad vid dialysen bara kunnat göra genom mina vänners Facebook-inlägg vilka var fulla av resmål och äventyr.
Utövar konst och har gjort resor.
Ett år efter transplantationen kunde jag boka min första resa. Den gick till London, en stad jag genast blev förälskad i och jag njöt i fulla drag av besöket där. Snart började nästa dröm ta form. Jag började att få erbjudande om deltagande i konstutställningar på olika gallerier i Italien. De kom att pågå i över ett år. Detta ledde vidare till att jag fick erbjudande att delta i en utställning på Louvren i Paris. I samband med den gav jag mig ut ensam på en tågresa runt om i Europa. Det blev min andra resa efter transplantationen och jag besökte sammanlagt sex länder. Jag kände mig trygg med mitt ”Europeiska sjukförsäkringskort” i plånboken. Den enda gången jag blev oroligt var när jag kom fram till Hamburg. Det var sent och mörkt, jag gick runt och runt kring stationen utan att hitta till mitt hotell. Mörkret tätnade mer och mer och snart kunde jag inte urskilja mer än konturer. Då tog rädslan ett grepp om mig och jag tänkte: vad gör jag här alldeles ensam? Till slut löste det sig och resten av resan var fantastisk.
Nu ser jag fram emot att fortsätta med min konstutövning och troligtvis blir nästa resa till New York, där jag blivit erbjuden att få delta med mina tavlor på ett galleri. Jag hoppas även att jag snart ska få återkomma till mitt andra yrke som samtalsterapeut, då jag är väldigt intresserad av människor och stödja dem som behöver samtal. Jag har valt att ägna mig åt mig själv då jag behövt det i mitt sjukdomstillstånd. Snart kan jag kanske jobba med både min konst, och med behandling och terapisamtal.
Det är även viktigt för mig att sköta mig så bra jag kan och att ha en bra dialog med de olika avdelningarna inom vården som jag behöver hjälp av. Jag vill vara delaktig i min vård och jag är lite som en samordnare mellan de olika mottagningar och instanser som berör min vård. Jag ser det som ett absolut måste att eftervården fungerar bra, dels för mig och min njures livslängd lika väl som för de som har donerat sin njure och alla andra som jobbar med att donationer ska fungera. Jag vill att de som donerar sina njurar ska känna sig trygg med att jag tar hand om den gåvan som en medmänniska har donerat och jag vårdar den som min käraste ägodel. Det är ju den som gör att jag lever.
Jag blir fortfarande trött men tar vilostunder. Det är viktigt för mig. Jag har träffat många som säger ”jag skulle aldrig sova på dagen”, då brukar jag tänka, att det säger ganska mycket om en människa och om vad som egentligen är det väsentliga här i livet. Själv känner jag mig trygg med min erfarenhet, och att ha den tunga biten i mitt bagage. Det har gett mig en stor insikt över hur viktigt det är att ta tillvara på livet och varje dag bär jag med mig en stor tacksamhet och ödmjukhet till livet, och till alla dem som har gjort det möjligt för mig att få vara kvar här. Den oro som jag hade första tiden efter transplantationen har nu modifierat sig till en tillit att det fungerar, att jag är mitt i livet och att jag mår bra.
//Eva Charlotte Hermansson
Vill du läsa Evas tidigare berättelse hittar du den här.