Jenny – Vänner för livet.

Vad hände sen? Jenny, njurtransplanterad

När jag slutade min förra berättelse skrev jag att min man utreddes som donator. Tyvärr föll han på målsnöret och jag såg framför mig en obestämd tid i dialys. Då, som en ängel sänd, kom min bästa vän hem till oss en dag, satte sig i soffan och sa: jag har bestämt mig, du får en av mina njurar. Jag blev helt överväldigad över hennes så självklara gåva att jag började gråta. Jag gick med på det på ett villkor och det var att varje år på donationsdagen skulle jag bjuda henne på något som vi bestämde tillsammans. En sådan gåva är svår att tacka för, det går liksom inte. Hon vet utan så många ord hur tacksam jag var och är för resten av mitt liv.

Lotta utreddes som donator och passerade med berömt godkänt. Den 5 november 2018 skrevs vi in på njurkliniken på Malmö universitetssjukhus och dagen efter skedde transplantationen. När Lotta åkte ner till operationen och jag var kvar i vårt rum på avdelningen grät jag av rädsla att det skulle hända henne någonting under operationen. Såg att även hon var lite rädd, vilket också visade hur stort det var. Det hela gick bra och hon var oförskämt pigg dagen efter! Hon var uppe och gick och drack kaffe som vanligt, medan jag hasade fram med hjälp av ett gåbord. Och som vi skrattade, det kändes som vi var på kollo där i rummet!

Jag mådde snabbt bättre och när jag fick åka hem kändes det så bra. All vätska jag samlat på mig hade försvunnit och jag fick på mig mina gamla kläder. Jag var så glad ända tills dråpslaget kom en vecka efter hemkomst; jag fick en kraftig avstötning. Inlagd igen med höga doser kortison som gjorde att jag svällde upp som en heffaklump.

När vi i början av 2019 åkte upp till mina svärföräldrar blev jag plötsligt så törstig att jag fullkomligt bäljade i mig dryck. Kunde svepa en liter utan problem men var fortfarande lika törstig. Var övertygad om att jag fått diabetes, men mitt blodsocker var normalt. Jag var också så oerhört trött och jag var så andfådd. När vi kom hem igen visade det sig att jag fått CMV-virus som satte sig på lungorna och jag hade vätska i hjärtsäcken. En väldigt obehaglig upplevelse att bli så andfådd av att gå uppför trappan till övervåningen att jag var tvungen att vila på halva vägen. Blev inlagd igen. När jag blev inlagd hade jag ett helt normalt blodsocker, men så hände det något. Jag hade plötsligt ett blodsocker på 43, där gränsen går vid 8. Sådär ja, då hade jag utvecklat ett kortisonutlöst diabetes som krävde insulin. Jag blev inte förvånad men det blev det ju inte roligare av. Kan inte ljuga och säga att det inte kändes lite tungt.

Som om inte det vore nog fick jag en njurbäckeninflammation som i sin tur triggade aggressiva antikroppar att angripa njuren. Inlagd igen för att genomgå sex stycken plasmafereser (som en dialysapparat, men här filtrerar man bort antikropparna från blodet) och sen en dos av läkemedlet Rituximab, ett väldigt potent läkemedel.

Det fick jag snabbt erfara eftersom det orsakade en sinustrombos. Jag var ute på promenad med min man och vår hund då det plötsligt kändes som ett popcorn exploderade i huvudet. Det gjorde så ont, men efter en timme försvann det så då var det väl inte så farligt. Sen kom det tillbaka plötsligt vid några tillfällen men vid nyår hade jag konstant ont i huvudet. Sökte akut när vi kom hem, men de hittade ingenting. Halvsatt i soffan på nätterna med en fruktansvärd smärta som inte gick över. Fick komma till neurologen som gjorde en ny magnetröntgen och då såg man blodproppen och då såg man blodproppen som satt i ett hålrum i hjärnan, som heter cavernous sinus. En ovanlig och allvarlig form av blodpropp som kan vara svår att upptäcka.

Fick äta Waran (ett blodförtunnande läkemedel) i ett halvår och nu är det bra igen. Jag fick också svåra biverkningar av de flesta immunsupprimerande läkemedel i form av att mina vita blodkroppar sjönk till 0 och jag var vid flera tillfällen inlagd på infektion, isolerad.

Det har nu gått 2,5 år sen transplantationen. Jag ska inte sticka under stol med att det har varit tuffa år för mig, men njuren har trots allt som skett mått prima och verkar vilja stanna hos mig. Och det är ju huvudsaken! Vi har firat två årsdagar. Den första bjöd jag Lotta på en 5-rätters middag på restaurang men den andra blev inte som vi tänkt på grund av Corona. Men vi åt likadan mat och skålade i champagne via skype och jag skickade en blombukett med extra allt till henne. Det blir så när hon bor i Stockholm och jag i Skåne. Nu ser jag fram emot nästa årsdag som vi förhoppningsvis kan fira tillsammans. Frågan är vad vi ska hitta på? Ni kanske har några förslag?

Jag visste innan att vi var vänner för livet, men den här resan vi gjort tillsammans har gett vänskapen en annan dimension. Nu finns hon verkligen med mig för alltid och det är en fantastisk känsla. Som grädde på moset ska jag snart bli farmor, livet leker!

//Jenny

Första berättelsen hittar du här.