Drygt 10 år senare vet jag inte vem som fick min njure, om den fortfarande fungerar fint, om den var till stor glädje, eller om den bara fungerade en liten stund.
Det var ju egentligen halva poängen, och jag tänker att det säkert kan vara lättare både för mig som donator, och för mottagaren – att inte behöva tänka på, eller känna eventuell tacksamhetskuld m.m. Men såklart är jag ibland nyfiken! Vem är det? Busschauffören jag just mötte? Snickaren? Tjejen på ICA? Killen på torget? På ett sätt har ovetskapen i sig blivit en gåva tillbaka till mig, alla – och ingen har fått min njure, gåvan blev till alla människor jag möter – på sätt och vis – även till mig själv!
Så, hur mår jag då? Efter en så stor operation, och efter att ha gett bort ett vitalt organ – det måste väl ändå ha påverkat mig ganska mycket? Jag kan med glädje meddela att nej, det har det inte gjort. Jag känner inget speciellt! Livet fungerar som vanligt och som jag tror det är för det flesta. Ibland är jag glad, ibland ledsen, ibland är jag pigg och äventyrslysten – ibland vill jag dra något gammalt över mig. Jag är nog som de flesta…
Bortsett från tiden direkt efter, så har inte donationen påverkat mig negativt på något särskilt sätt. Jag är fortfarande stolt över vad jag gjorde, men det är verkligen inget jag tänker på varje dag …
Möjligen har mitt sätt att tänka kring donationen förändrats. Precis efter ville jag inte prata om det särskilt mycket, speciellt inte för människor jag inte kände. Donationen var en gåva till en okänd, thats it. Tanken var att sen gå vidare i livet, och kanske lite naivt – nästan glömma och lägga det till historien. Jag ville inte känna mig högmodig eller skrytfärdig, även om jag var glad och stolt för det jag vågat göra. Men med tiden förstod jag mer och mer av vad det innebär att behöva t.ex. en njure. Jag började förstå vad det kan innebära för en anhörig när någon som är mycket sjuk får ett hopp och en chans till ett bättre liv genom en donation. Jag förstod att situationen i Sverige inte är så bra som jag trodde, eller skulle ha önskat. Det började sjunka in – att min donation visserligen säkert betydde oerhört mycket för en enskild person, men i det stora hela en droppe i – om inte ett hav – så en väldigt stor sjö.
Så, om min gåva kunde blir större genom att jag istället vågade berätta om den, engagera – entusiasmera, lära ut och ge kunskap om organdonation – då vill jag hellre göra det! Fortfarande är det lite av en balansgång för var jag berättar, när – och för vem, men den stora skillnaden är att jag bestämt mig för att jag i grunden vill berätta, och för ju fler som nås av kunskapen om organdonation – desto bättre!
Budskapet jag vill förmedla är att vi alla kan göra underverk för någon annan genom sättet vi är och med våra handlingar. Jag tror att vi människor har väldigt lätt att gömma oss bakom epitet, attribut och titlar. Om jag kallar någon för t.ex. “en ängel” innebär det indirekt att jag säger att jag själv inte är en ängel, och att jag inte är kapabel att göra samma goda handling – för “Det där är ju en ängel”. På samma sätt fungerar det t.ex. ofta med de vi kallar “monster”. Jag tror att sanningen ligger närmare att vi alla har möjlighet att vara alla dessa ting. I varje människa ligger det en latent hjälte eller ängel, förmodligen mycket närmare än de flesta av oss tror.
Det betyder inte att jag menar att alla borde donera en njure, jag menar att alla kan bidra med sin gåva på det sätt som du är bra på!
Kanske är du inte det minsta rädd för sprutor och vill ge blod? Kanske har du både modet och förmågan att hjälpa en flykting? Kanske har du egenskapen att se när någon mår dåligt och just när det behövs – med en oerhörd pricksäkerhet – leverera en kram, en komplimang eller ett par uppmuntrande ord till den som verkligen behöver det. För mig som troende kristen tänker jag att “Gud blir glad när du är du och gör det du gillar och är bäst på, särskilt när det är för någon annan.”, men jag är säker på att du inte måste ha en gudstro för att ha viljan göra något bra för andra. Så, vad kan du göra just idag för att göra en annan människa glad och samtidigt göra världen lite bättre? Det minsta och det största vi kan göra är ju att i alla fall försöka!
Fysiologiskt då, eller medicinskt – märker jag något? Förutom förmånen att få träffa de underbara “hjältarna” i sjukvården på en hälsokontroll då och då så märker jag ingen skillnad. Varje kontroll de senaste 10 åren har jag fått beskedet att den kvarvarande njuren fungerar lite bättre för varje år. Det är ju helt fantastiskt! Min kropp kompenserar för förlusten av ett organ genom att låta det som är kvar göra ett bättre jobb. Wow. Kroppen är fantastisk!! Sammanfattningsvis, jag är glad att jag fick chansen att donera en njure! Nu har jag ju tyvärr bara en kvar, men hade jag haft fler hade jag gärna gjort om det igen.
Tack för att du är fantastisk och säkert skulle hjälpa mig om jag behövde ett organ för att överleva.
//Jim