Vad hände sen? Johanna väntade på en ny lever
Att få möjligheten att leva ett friskt och aktivt liv igen, den känslan går inte att beskriva. Idag är jag 30 år gammal och transplanterad. I år firar jag och min nya lever 8 år tillsammans. Det har hänt extremt mycket sedan min transplantation och min senaste historia. Jag transplanterades på grund av PSC (primär skleroserande kolangit) och jag har även ulcerös kolit.
Ett starkt minne jag har är från dagen innan transplantationskoordinatorn ringde mig mitt i natten, jag var så glad över att jag lyckats gå 2 km själv med rullstolen. Det gick inte fort och jag var trött men det gick. Min envishet har hjälpt mig mycket de senaste åren. Idag lever jag ett väldigt aktivt liv med långa promenader, cykelturer, styrketräning med mera. Att ha varit i ett så extremt dåligt skick och sedan fått möjligheten att leva ett friskt och aktivt liv igen, den känslan går inte att beskriva. Det är helt enkelt fantastiskt.
Min resa har varit lång och krokig men idag lever jag ett väldigt bra liv. Levern mår bra. Jag bor tillsammans med min sambo, hundar samt min son på 1,5 år. Eftersom mina levervärden har varit höga under ganska många år plus att jag fortfarande tar en hel del immunsupprimerande läkemedel så trodde jag att min chans för att få barn var i princip noll. Jag hade gett upp tanken för många år sedan att någonsin bli kallad mamma. Men efter att ha bytt läkemedel och blivit godkänd av transplantationskirurgerna så föddes min son 2019. Vi klarade det!
Idag är jag både mammaledig och jobbar på en akutmottagning. Jag älskar att vara mamma och är så tacksam över att jag fått chansen. Rädslan över att jag ska bli sjuk igen kommer nog alltid finnas hos mig och min familj. Den kommer nog aldrig försvinna. Men vi håller tummar och tår att min lever fungerar många år till. Hade det inte varit för min donator (plus familj) och alla fantastiska läkare och vårdpersonal på Karolinska sjukhuset, Akademiska sjukhuset och speciellt alla här i Västerås så vet jag att jag inte hade levt idag.
• From every wound there is a scar, and every scar tells a story. A story that says “I survived” . Har jag tatuerat efter min transplantation.
// Johanna
Första delen av Min historia finns att läsa här.