Tisdag den första februari. Det är nästan på dagen exakt sex år efter min andra njurtransplantation. Till helgen ska jag och min faster åka på vår årliga hotellweekend, en tradition vi börjat med för att fira livet, fira oss och glädjas över att vi båda mår bra efter transplantationen. När jag först fick frågan om att skriva en uppföljande berättelse om vad som har hänt de senaste sex åren, visste jag först inte vad jag skulle skriva. Det har väl inte hänt så särskilt mycket? Jag har ju bara levt ett helt vanligt liv med jobb, familj, vänner och resor och bröllop. Sen slog det mig, kanske är det just det jag ska berätta om? Kanske ska jag berätta om hur organdonation gett mig chansen att fortsätta leva mitt liv, precis som jag vill och önskat.
Min senaste berättelse skrev jag en månad efter transplantationen, i mars 2016. De första tre månaderna efter transplantation var det stor försiktighet som gällde och dagarna bestod mest av provtagningar och läkarbesök som så småningom glesades ut. Sen var det äntligen dags att trycka på ”play”. Så i maj 2016 hade jag lyckats tjata mig till att få börja arbeta en vecka innan min tremånaderskarantän var slut. Nyutexaminerad klev jag in på en barnmedicinavdelning på ett sjukhus i Stockholm. Och tänk, jag jobbar fortfarande kvar!
Eftersom jag själv har varit mycket på sjukhus som barn har det präglat både min yrkesroll och platsen jag valt att jobba på. Att försöka engagera barnen och få sjukvården att kännas mindre skrämmande är något som jag alltid har med mig. Jag har lärt mig otroligt mycket, fått större förståelse för människor, träffat så många fantastiska kollegor och växt otroligt mycket som människa. Efter två och ett halvt år var det dags för nya utmaningar och jag påbörjade en vidareutbildning tillsammans med min kollega. I januari 2019 blev vi färdiga specialistsjuksköterskor inom barn- och ungdom. Utbildningen avslutades med ett magisterarbete om läkemedelsföljsamhet och njurtransplantation. Det känns så bra att få vara en del av vårdutvecklingen och få sprida kunskap till de barn och ungdomar som befinner sig i samma situation som jag själv. Tack organdonation för att jag fick chansen att ge tillbaka.
Vad mer har hänt? Jo, i mars 2018 köpte vi vår första gemensamma lägenhet. Vi renoverade, byggde till en altan och gjorde till vårt eget. Det var samma år som jag fyllde 25. Vi reste till Edinburgh och bilade i Skottland och England med mina föräldrar, gick i en glittrande julbutik mitt i varmaste juli där butiksbiträdet hälsade en välkommen med “Merry Christmas”, gick på engelska pubar och njöt av afternoontea. Under året gjorde vi en kort skidresa och såg Melodifestivalfinalen på afterski. Vi blev gudföräldrar och året efter åkte jag till Kroatien med en kompis. Tack organdonation för att jag fick chansen att uppleva allt det där.
Planera, stressa över och genomföra ett bröllop har jag också hunnit med. Vi gifte oss på årsdagen då min man flyttade till Sverige. Allt skulle vara perfekt. Det här var vår stora dag där vi inte bara skulle få varandra utan även få bjuda våra vänner och vår familj på en riktig glädjefest. Så många vackra tal, fantastiska bilder och så många lyckönskningar. Jag är så tacksam för alla som på ett eller annat sätt hjälpte oss att få den mest fantastiska dag hittills. Tusen tack organdonation för att jag fick mitt livs kärlek och att jag fick skapa minnen för livet.
Jag ser nu att jag inte har skrivit någonting om min hälsa än så länge. Kanske eftersom den, sedan transplantationen, inte har varit mitt största fokus längre. Jag har haft annat att göra, annat att lägga min energi på. Nu är det jag som finns där för min familj och mina vänner när det behövs. Nu är det jag som orkar jobba, träna, hålla fokus och som ibland blir trött på vardagen. När jag var som sjukast saknade jag den, konstigt nog. Men nu är det jag som bestämmer.
Sen transplantationen har jag gjort två njurbiopsier. Njurvärdena steg under 2017 och 2018 men man hittade aldrig någon förklaring till det. Mina värden låg länge förhöjda men det berodde inte på avstötning heller, vilket såklart var otroligt skönt. Varje gång mina provsvar förändras påminns jag om hur det var när jag mådde som sämst. Hur begränsad, ensam och ledsen jag kände mig och att jag inte vill hamna där igen. Jag vet att det kommer bli så någon gång men inte just nu i alla fall. Jag får ofta en känsla av att jag har för lite tid. En rädsla över att inte hinna allt jag vill även fast jag inte riktigt kan precisera vad det egentligen innebär. Att jag behöver prestera, göra mer och vara en så bra version av mig själv som möjligt. Kanske för att jag vet att livet inte är självklart och någon gång i framtiden kommer den där oönskade pausen i livet att komma tillbaka. Men jag jobbar på det. Jag vet att jag inte är på en plats längre där jag inte har tid. Jag vill bara inte slösa med den jag har.
Som jag skrev i början så visste jag inte vad jag skulle skriva och att det inte har hänt så mycket. Men nu märkte jag att det blev en hel del. Kanske är det när man börjar fundera på vad man egentligen åstadkommit som man inser hur långt man kommit. Det tror jag alla skulle må bra av att göra ibland. Vara stolta över sig själva. Göra mer och skjuta upp mindre. Som att anmäla sig till donationsregistret 
Snälla, skjut inte upp det för man vet aldrig vad som händer imorgon. Kanske är det du som någon dag får tacka organdonation för livet.
//Jonna