Vad hände sen? Katarina, anhörig till levertransplanterad make
Fyra år senare
Tänk vad tiden går fort. När jag läser min första berättelse blir jag varm i hjärtat och känner en så stor glädje och tacksamhet över livet. Den berg och dalbana som var då har nu blivit en lugn och fridfull tillvaro.
Mats återhämtade sig efter allt han gått igenom. Han arbetar 100 % igen. Visst har det satt sina spår, kroppen orkar inte lika mycket, han har fått polyneuropati i sina ben och fötter och använder gärna käpp. Inte så mycket för stödet utan mer för att visa att han inte är påverkad av alkohol när han vinglar till och tar ett snedsteg.
Visst är kroppen ärrad av allt men för mig är alla ärr ett bevis för att han finns kvar hos mig tack vare att flera personer därute tog ett beslut att en sista gång ge något till en annan människa.
Livet går vidare, vår dotter har blivit 22 år och flyttat ner till Åstorp med sin pojkvän och börjat plugga till undersköterska inom LSS. Det är lite konstig känsla att hon numera finns 56 mil bort men livet går vidare och det finns telefoner, tåg och bilar. Nästa år fyller Mats 60 år och den dagen kommer vi befinna oss i Skåne och fira att livet går vidare.
När Mats kämpade för sitt liv så hade jag ett mantra som jag upprepade hela tiden, kämpa på för vi ska fira guldbröllop 2044. Förra året 2019 var vi halvvägs vi hade silverbröllop. Vi åkte till Nyköping och tog in på ett hotell och efter en mysig dag så avslutade vi med en god middag på hotellet. Vi är tryggheten för varandra, livet blev annorlunda än vad vi tänkt oss men vi har varandra med allt vad det innebär. Vad betyder ärrade kroppar, kroniska diagnoser (MS för min del) och välfyllda medicindosetter, vi har varandra!!!!!
Jag vet att många i vår vänkrets och släkt har tagit beslutet att finnas med i donationsregistret och kan min berättelse här få någon att göra det så har jag hjälpt flera att få uppleva samma lycka som jag har fått i livet.
//Katarina
Vill du läsa Katarinas första historia så finns den här.