Så har då ytterligare tre år gått sedan jag skrev min historia om min transplantation här på MOD. När jag idag läser igenom texten kommer många minnen upp. Det är en del av mig och jag tänker på mitt nya hjärta och lever varje dag. Har en stor tacksamhet till de som donerade sina organ till mig. Jag känner att det är viktigt att komma ihåg vilken enorm möjlighet till att fortsätta mitt liv jag fått tack vare dessa underbara människor.
Jag har blivit mer avslappnad. Kanske inte så märkligt då jag kan leva som vanligt idag. Jag har inte längre ovissheten som fanns före mina diagnoser och transplantationer. Jag uppskattar de små sakerna i livet, försöker alltid se det positiva i saker och ting. Och att se positivt på saker som är dåliga, människor som beter sig dumt eller saker jag inte kan påverka känns bra. Jag blir snart 57 år och lever och jobbar som vanligt. Är engagerad i sonens fotbollslag som tränare/ledare två-tre ggr per vecka. Jag jagar så mycket jag hinner. Mitt hjärta klappar fortfarande starkt för Leksand i ishockey och Liverpool i fotboll. Sonen blir 15 år till sommaren och frun jobbar som tidigare. Vår hund Milly blir fyra år i augusti – för övrigt samma dag som min fru fyller år!
Mina tankar går ofta till er som står på väntelista för ett nytt organ. Jag brukar ofta, när jag är på Huddinge sjukhus, gå förbi avdelningen jag låg på efter mina transplantationer. Kan kika på rummet jag låg på och tänker, där ligger någon annan som fått nytt organ. Någon som får träffa alla underbara sjuksköterskor, läkare, dietister och kuratorer. Får träffa alla dem som gör ett helt fantastiskt jobb!
Till slut kan jag bara rekommendera alla er som väntar på nytt organ : Ge inte upp! En dag kommer samtalet som bara är till dig!
/ Mvh Michael Larsson