De här åren måste varit mina fem snabbaste år i livet. På julafton 2015 kom samtalet och på juldagen hade jag fått en ny lever. För en dryg vecka sen var jag på femårskontroll, en gedigen kontrollbesiktning inklusive leverbiopsi. Peppar, peppar, allt såg bra ut, precis som jag trott. Folk är väl olika och i mitt fall har jag hela tiden trott att allt ska gå bra. Kanske bidrar det på sitt sätt, inte vet jag.
Levertransplantation är ingen enkel sak. Levern är det mest komplexa organet vet jag numera, och jag har en enorm respekt för att vetenskapen kommit så långt, och att Sverige är ett land där detta är möjligt – och betalas via skattsedeln. Ett stort tack till alla som varit med och bidragit!
Efter obligatoriska tre månaders sjukskrivning startade jag på deltid ett par månader och efter det har jag jobbat fullt. Jag brukar säga att jag är piggare än de flesta. Det är möjligen en överdrift, men fan vet 🙂 Peppar peppar!
Så här i livet 2.0 blir man nog lite mer krass. Jag har blivit bättre på att välja bort saker, att säga vad jag tycker och stå upp för det. Kanske efter insikten att livet uppenbarligen inte är oändligt, vi får passa på medan vi är här. Mer lättrörd är jag också. Det kan räcka med en barnkör som sjunger vackert eller en positiv nyhet på rapport.
Jag har också blivit bättre på att se till att göra saker jag tror på, både i arbetslivet och privat. Ett sånt exempel är att ställa upp i World Transplant Winter Games 2020 – VM för transplanterade. Alltså blev jag tvungen att träna och att åka skidor så mycket det gick (tyvärr ingen bra vinter för det i vintras…). VM gick av stapeln i Kanada och det lyckades bli VM-brons i parallellslalom och super-g. Vi hann för övrigt hem precis till coronan började ta fart i Sverige, i början av mars.
En liten reflektion efter de här åren är att jag faktiskt inte går och tänker på min lyckliga sits hela tiden. Jag känner förstås en enorm tacksamhet för att jag fått chansen, att det fanns en för mig okänd, villig donator, fantastiska yrkesmänniskor, en stöttande familj och att allt klaffat hela vägen. Men jag tänker inte oavbrutet på det. Kanske är det nån slags överlevnadsinstinkt.
Visst, det finns djupare stunder när jag ser tillbaka på saker jag gjort eller missat och hur jag ska ta vara på alla möjligheter som finns framåt. Nu när det gått några år börjar jag få lite mer perspektiv på vad som hänt och vad som kunde hänt. Det är lätt att bli ödmjuk.
Hur som helst, jag kan i alla fall skänka lite tillförsikt till andra som väntar på organ: Det kan gå vääääldigt bra!
//Per