Vad hände sen?
Jag fick mitt nya hjärta för över tre år sedan. Denna text är den jag så gärna ville läsa när jag själv var sjuk, så här kommer fortsättningen på min historia som publicerades när jag väntade på mitt hjärta. Det har tagit lång tid att bearbeta det jag har varit med om och även om jag kanske inte är klar eller om jag någonsin kommer att bli det, så vill jag gärna dela min historia. Det var just detta som jag så gärna ville läsa om, när jag blev sjuk. Att läsa om någon i min situation som överlevde och det gick bra för.
Att mottaga en gåva som alla inte kan ge och alla som behöver inte får chansen att ta emot. Att få en gåva värt mer än livet man just lever, det är helt fantastiskt när det plötsligt händer! Känns som jag har vunnit högsta vinsten. Tack till alla som väljer att donera! Ungefär två månader efter min första historia publicerades på MODs hemsida så kom samtalet! Det blev min tur, efter tre års väntan.Fredag morgon. Min man hade åkt till jobbet och jag och barnen satt och skulle precis äta frukost. Hade hällt upp en kopp kaffe och tagit ett bett på smörgåsen. Då ringer telefonen. Okänt nummer. Visste direkt att det var dags, att det var min tur. Koordinatorn i andra änden undrar hur jag mår. I och med pågående pandemi ville hon försäkra sig om att jag inte var sjuk. Och hur snabbt jag kan vara redo för att komma till Lund. Får 45 minuter innan taxin kommer. Ber min son ringa sin pappa och be honom komma hem från jobbet. Jag ringer själv min mamma och pappa som kommer snabbt. Har inte förberett någon packning utan slänger bara ner lite jag tror jag behöver i en väska och packar alla mina prylar till pumpen! Det sker i en skräckblandad förtjusning. Att förhoppningsvis bli av med pumpen, heartmate 3. Tung, otymplig, ömtålig och mycket att sköta och tänka på. Men jag visste att den fungerade. Jag visste vad jag hade men inte vad jag skulle få. När min man kommer hem trodde han att jag var sjuk och infon om det nya hjärtat hade inte nått honom när sonen ringde.
I och med covid-19s framfart så var det inte aktuellt att ta med någon anhörig utan jag fick åka ensam ner till Lund. Fick säga hejdå till min familj på ett mycket surrealistiskt sätt då jag faktiskt inte visste vad som skulle hända. Skulle det tilltänkta hjärtat vara starkt nog? Skulle jag orka med en så omfattande operation? Jag visste inte, men kände att jag hade inget val. Väl på plats i Lund så möts jag upp av ”min” fantastiska sjuksköterska som har följt min resa. Som ser rakt igenom mig. Hon vet alltid hur jag mår och har gett ett enormt stöd under hela min sjukdomstid och efter transplantationen. Jag kände mig helt tom, det var som att befinna sig i ett vacuum fram till operationen som skulle påbörjas strax efter lunch. Sms:ar och pratar med mina syskon.
Operationen går bra och strax innan midnatt blir jag flyttad till IVA. De försöker väcka mig på söndagen. Men jag får panik så jag sövs ner igen för att åter testa på måndagen, då går det bättre. Det går sakta framåt och de första dagarna vet jag inte om jag är sövd, vaken eller någonting däremellan. När det gått en vecka börjar jag få klart för mig vad det är som har hänt och var jag befann mig. Det är fredag igen och jag får panik över att jag ska vara på IVA över helgen så jag famlar efter mobilen som är otroligt tung att hålla i, även att jag håller i med båda händerna men jag lyckas skicka iväg ett sms till min sjuksköterska att jag vill ner på avdelningen, NU. På eftermiddagen finns ett rum ledigt och jag får flytta dit. Sover bort de första dagarna men börja sakta återhämta mig. Det är galet vad fort orken i musklerna försvinner. Bara att sitta upp är jobbigt i början. Veckorna går och massor med undersökningar och laborerande med medicinerna som ska få kroppen att inte stöta bort det nya hjärtat. Jag hinner fylla år och blir firad med sång och frukost på sängen av personalen på avdelningen!
Fem veckor efter operationen kan jag äntligen komma hem till min familj. Det har nu gått tre år. Jag har mått bra det mesta av tiden efter transplantationen. Det har varit konstiga år med Covid-19 och ett nytt hjärta. Jag är infektionskänslig som alla transplanterade är, då jag äter mediciner som sänker immunförsvaret för att hjärtat inte ska stötas bort. Har problem med huvudvärk och har svårt med både ljud och ljus. Försöker anpassa mig efter det. Men hoppas att det blir bättre med tiden. Försöker hålla igång kroppen med träning några gånger i veckan. Vill gärna tacka alla mina vänner och bekanta som orkar lyssna när det kommer upp minnen. Det är väl ett sätt att bearbeta det som hänt. Nu kan jag äntligen jobba igen och se mina barn växa och utvecklas. Jag drömmer om att bli gammal och firar nu två födelsedagar med glädje varje år. Ett firande av min vanliga födelsedag och en gång på årsdagen jag fick mitt nya hjärta. Så i år blev jag 38 och 3 år.
Tack för att ni läser och delar min historia.
//Sanna 