Sammanfattning av remissvar 2021

Alla de remissvar som inkommit gällande det nya lagförslaget som regeringen presenterade 24 september 2021 i år har vi på MOD sammanställt. Det som är justerat i det nya förslaget som presenterades 28 februari 2022 är att intubering numera ingår som en del av del organbevarande behandlingen. Detta kommer innebära att många många fler som vill donera sina organ får möjlighet till detta.

Utdrag ur den nya formuleringen:

“Samtidigt framstår det som olyckligt om donation efter döden generellt skulle ses som helt otänkbart i alla situationer, där förutsättningarna enligt transplantationslagen visserligen är uppfyllda, men där det för patientens egen skull inte bedömts som medicinskt motiverat att inleda intensivvård och därmed inte heller att intubera och inleda respiratorvård. Som framgått ovan anser flera av remissinstanserna att intubering och respiratorvård som initieras enbart i organbevarande syfte i regel inte kan bedömas medföra mer än ringa skada, vare sig i fysiskt hänseende eller i integritetshänseende. Det finns i vården stor erfarenhet av att hantera etiska aspekter vid beslut om behandling och enskilda behandlingsåtgärder. Det blir vårdens ansvar att på ett etiskt och ansvarsfullt sätt hantera även dessa åtgärder i de vårdmiljöer där de kan bli aktuella. Med anledning härav görs bedömningen att intubering och respiratorvård som initieras enbart i organbevarande syfte i regel inte bör medföra mer än ringa skada.” (s.45)

Viljan till donation är väldigt hög i Sverige och med den nya formulering som regeringen presenterat kommer ytterligare en patientgrupp kunna bli donatorer. Genom att det nu blir möjligt för patienter som inte varit intuberade att bli intuberade kommer fler som vill donera sina organ få möjligheten att göra det.

Sammanfattning remissinstansernas svar

I remissrundan som avslutades den 22 november ombads remissinstanserna att svara på den ändring som regeringen lagt fram i utkastet till lagrådsremiss. Ändringarna rörde enbart huruvida intubation och respiratorbehandling får inledas som en del av den organbevarande behandlingen efter brytpunkten. Precis som vid tidigare remissrundor är den överväldigande majoriteten positiva till den nya formuleringen. 35 av 45 remissinstanser ställer sig positiva till den nya formuleringen, fem instanser har inga synpunkter och fem instanser är kritiska och ställer sig inte bakom den nya formuleringen.

Det finns en stor konsensus kring att den nya formuleringen i det nya förslaget både kommer göra det möjligt för fler som vill donera att faktiskt få möjlighet till det, och att intubering blir en naturlig del och väl kan genomföras inom de tre grundläggande förutsättningarna för att organbevarande behandling ska få påbörjas eller fortsättas. Här kan du lyssna till Pia Löwhagen Hendén som berättar om de tre grundläggande gyllene reglerna.

De som remissinstanser som ställer sig kritiska till det nya förslaget är följande instanser; Socialstyrelsen, Svensk Sjuksköterskeförening, Stockholms universitet och Lunds universitet Juridiska Fakulteten. I dessa remissvar finns tyvärr både missuppfattningar och en del direkta felaktigheter. Nedan har MOD har sammanställt de kritiska remissvaren och även tydliggjort de missuppfattningar och felaktigheter som finns i dessa.

Sammanfattning av de kritiska remissinstansernas svar

Sammanfattning av Lunds universitet Juridiska Fakultetens remissvar

”En mer grundläggande invändning mot förslaget om att möjliggöra organbevarande behandling – och särskilt mot att göra förutsättningarna för organbevarande behandling medan patienten är vid liv avhängiga förutsättningarna för att vidta vissa åtgärder efter att patienten avlidit – är att det inte säkerställer att en patients önskan att avstå från organbevarande behandling respekteras, och att det i praktiken ger patienten en mycket begränsad möjlighet att förmedla denna önskan på ett effektivt sätt.”

Detta stycke innehåller två delar som behöver behandlas. Först och främst, att organbevarande behandling efter döden är beroende av att patienten får organbevarande behandling före sin död är ett faktum. För att över huvud taget kunna bli donator krävs organbevarande behandling av någon form, både innan döden är konstaterad, och efter. En förutsättning för organdonation är organbevarande behandling, både innan och efter döden kunnat konstateras. Den andra delen gäller patientens möjlighet att på ett effektivt sätt göra sin önskan att avstå från organbevarande behandling känd. Det är viktigt att det görs tydligt att ett ja till organdonation också innebär ett ja till organbevarande behandling, eftersom det är en förutsättning för att organdonation ska vara möjligt. Att enbart ge sitt samtycke till organdonation, men önska att inte få organbevarande behandling, kommer göra det omöjligt att respektera viljan till organdonation.

”Detta är i sig problematiskt mot bakgrund av att den organbevarande behandlingen – till skillnad från vad som brukar vara fallet i vården – innebär att patienten, som befinner sig i en mycket sårbar situation, behandlas i en annan patients intresse, vilket snarare gör det än mer angeläget att respektera patientens önskan om att avstå behandlingen.”

Det är viktigt att poängtera att ”patienten […] behandlas i en annan patients intresse” går att se på flera sätt. Det stämmer att den organbevarande behandlingen kommer göra att andra människor kan bli transplanterade och återfå liv och hälsa. Men – ur ett autonomiperspektiv kan detta också handla om att patienter som får organbevarande behandling får det för sin egen skull eftersom det gör det möjligt att respektera deras sista vilja – att donera organ. Ett ja till donation kommer, med denna förändring, väga lika mycket som ett nej till donation. Fler patienter som vill donera organ i Sverige kommer få den möjligheten.

Även i fortsättningen kommer viljan hos de patienter som sagt nej till donation respekteras. Om en patient som inte vill bli donator intuberas kommer all organbevarande behandling avbrytas skyndsamt så fort viljan är utredd, inklusive respiratorbehandlingen. Detta kommer se likadant ut oavsett om patienten intuberas före eller efter brytpunkten.

”Givet att detta är den väg som det föreliggande lagförslaget ändå valt behöver det enligt vår uppfattning åtminstone bli enklare för den som inte vill få organbevarande behandling att förmedla detta på ett sätt som med säkerhet når fram till vården. Vi tror att ett bra sätt att göra detta vore att öppna för möjligheten att göra inställningen till organbevarande behandling känd i donationsregistret och andra liknande kanaler. Vi anser också att det måste krävas att utredningen om den eventuellt blivande donatorns inställning uttryckligen omfattar personens inställning inte bara till åtgärder efter döden utan också till organbevarande behandling.”

MOD håller med Lunds universitet om att det behövs mer information till allmänheten, men att öppna upp i donationsregistret för undantag för organbevarande behandling skulle göra ett samtycke till donation helt verkningslöst. För att kunna bli donator efter sin död i Sverige idag krävs att man vårdas med det som nu kallas organbevarande behandling. Denna fakta verkar flera remissinstanser ha missförstått. Organbevarande behandling är en förutsättning för att någon ska kunna donera organ. Att tillgängliggöra information om organbevarande behandling mot allmänheten i exempelvis donationsregistret ser vi positivt på. Att å andra sidan göra det möjligt för allmänheten att ge samtycke till organdonation, men avstå organbevarande behandling, är kontraproduktivt och gör systemet krångligare än det behöver vara.

”Vi har inga invändningar mot förslaget att införa donation efter cirkulationsstopp i och för sig. I den medicinska litteraturen har emellertid framförts uppfattningen att den tidsperiod om fem minuter (”no touch-perioden”) som diskuteras i förslaget som en rimlig gräns för hur länge stilleståndet ska ha pågått innan medicinska insatser får påbörjas är alltför snäv. […] Problemet, som vi förstår det, är att ett fem minuters stillestånd visserligen är tillräckligt för att med säkerhet förutse att cirkulationen inte kommer att starta igen spontant och att hjärnans funktioner i den meningen oåterkalleligen fallit bort, men däremot inte tillräckligt för att utesluta att vissa av hjärnans funktioner kommer att aktiveras igen om cirkulationen återstartas på konstgjord väg. Eftersom den föreslagna ändringen i 2 a § möjliggör medicinska insatser kan detta i värsta fall innebära att förutsättningarna i 1 § samma lag för att patienten ska anses död inte längre är uppfyllda när donationsprocessen inleds.”

Donation efter cirkulationsstopp, DCD, är en relativt ny metod i Sverige som kommer göra det möjligt för patienter som når brytpunkten, men som inte utvecklar total hjärninfarkt, att bli donatorer. Dessa patienter har skador som inte är förenliga med liv, och oavsett om DCD-donation är aktuellt eller inte, kommer den livsuppehållande vården avbrytas eftersom den inte kommer kunna rätta patientens liv. Läs mer om DCD, Donation efter cirkulationsstopp här.

Sammanfattning av Socialstyrelsen remissvar

”Gränsdragningen vid ringa smärta och ringa skada innebär med andra ord lika mycket risken för kränkning av den personliga integriteten som risken för fysisk smärta och skada. Socialstyrelsen anser därför att det av förarbetena tydligt bör framgå hur gränsen mot mer omfattande åtgärder ska dras. Grundförutsättningarna i utkastet är dock inte tydligt avvägda och ger inte tillräcklig vägledning inför bedömningen av nuvarande och framtida metoder. De behandlingsåtgärder som föreslås tillåtas och de åtgärder som anses vara för omfattande är enligt Socialstyrelsens bedömning inkonsekventa, vilket gör det svårt att förstå förutsättningarna för om en åtgärd ska bedömas som mer eller mindre omfattande.”[1]

När det kommer till huruvida en specifik insats skulle kunna tolkas som ett intrång i den personliga integriteten eller inte finns resonemang både i SOU 2019:26 och i Regeringens utkast till lagrådsremiss. Det argumenteras också tydligt att en begränsning av den grundlagsskyddade rätten mot påtvingat kroppsligt ingrepp är befogad och proportionerlig i detta fall. De tre kriterier som ska uppfyllas är:

Insatserna kan inte anstå till efter döden.
Insatserna medför inte mer än ringa skada eller ringa smärta.
Insatserna hindrar inte insatser för patientens egen skull.

Detta är okontroversiella kriterier som hälso- och sjukvårdspersonal är väl förtrogen att fatta beslut och arbeta utifrån. En uttolkning av politiker, eller myndigheter riskerar att äventyra patienters liv och hälsa och är myndighetsmissbruk. Dessa beslut skall tas av professionen.

”Socialstyrelsen ställer sig dock frågade till vad som skiljer intubering och respiratorvård från dessa mer omfattande åtgärder, och därmed varför vissa jämförbara insatser anses acceptabla och andra alltför omfattande. Denna gräns var tydligare i den återkallade propositionen.

Några jämförbara metoder är de behandlingar som föreslås ta över olika kroppsfunktioner, såsom andning och cirkulation, hos en person som efter ett ställningstagande om att inte fortsätta eller påbörja livsuppehållande behandling (s.k. brytpunktsbeslutet) befinner sig i livets slutskede. Vid en jämförelse mellan åtgärderna, kan sannolikt varken ECMO eller respiratorvård tillfoga en patient i ett medvetslöst tillstånd fysisk smärta eller fysisk skada. Däremot kan intrånget i integritetsskyddet bedömas lika när kroppsfunktioner som syresättning och blodcirkulation tas över, om man ser till konsekvensen av ingreppet och det förlängda liv det innebär. Det är därför svårt att se vad som skiljer bedömningen åt så att den ena åtgärden anses godtagbar medan den andra inte är det.”[2]

Intubation skiljer sig från alla andra livsuppehållande- eller organbevarande behandlingar i och med att det skyddar och skonar patienten från den enskilt och i särklass mest plågsamma och ångestskapande upplevelsen – kvävning. Därutöver utförs en intubation utan att man vare sig sticker eller skär i patienten. En mjuk plastslang, insmord i lokalbedövande gel, förs in i ett rörformat organ (luftstrupen). Detta kan jämföras med en urinkateter som är en mjuk plastslang, insmord i lokalbedövande gel, som förs in i ett rörformat organ (urinröret), dock på vakna patienter. Att hävda att det är ”när kroppsfunktioner […] tas över” som bör sätta ramen för vilka åtgärder som ska vara tillåtna eller inte för den organbevarande behandlingen visar att Socialstyrelsen inte riktigt förstått vad organbevarande behandling är. Hela syftet med intensivvårdsinsatser, är att stötta eller ta över en eller flera vitala kroppsfunktioner. Detta rör patienter med livshotande svikt i ett eller flera organ vilket gör att insatserna sätts in i syfte att ta över eller stötta kroppens funktioner, oavsett om det är livsuppehållande eller organbevarande behandling.

En organbevarande behandling som varken Socialstyrelsen eller någon annan remissinstans opponerat sig mot är dialys, vars hela syfte är att ta över njurarnas funktion. Syftet med dialys är att rensa blodet från giftiga slaggprodukter. Syftet med respiratorbehandling är i första hand att syresätta kroppens organ, men även att rensa blodet från koldioxid. Intubation är en förutsättning för att respiratorbehandling, precis som en central dialyskateter (CDK) är en förutsättning för dialysbehandling.

”Det är av största vikt att det som lagstiftaren bedömer är godtagbart är väl avvägt mot enskildas intresse av rättsskydd när en sådan situation uppstår. Det handlar då inte om vad majoriteten skulle godta eller vad hälso- och sjukvårdspersonalen anser är godtagbart, utan vad en person som vill värna sin integritet skulle bedömas få godta i förhållande till samhällsintresset av att få tillgång till flera organ.”[3]

Om vi skulle utforma all lagstiftning utifrån vad en liten del enskilda individer skulle anse godtagbart i förhållande till olika samhällsintressen skulle svensk lag se väldigt annorlunda ut. Ett exempel på undantag från grundlagsskyddet mot påtvingat kroppsligt ingrepp gäller provtagning vid misstanke om brott. Man kan tänka sig att personer som skulle kunna bli föremål för sådan provtagning opponerar sig mot att det ska vara tillåtet, men det vägs mot samhällsintresset – att det ska vara möjligt att utreda brott. På samma sätt är organbevarande behandling ett rimligt undantag från skyddet mot påtvingat kroppsligt ingrepp eftersom det gör det möjligt att respektera befolkningens höga donationsvilja.

Det är också viktigt att tillägga i sammanhanget att en patient som uttryckt en negativ vilja till donation aldrig kommer tvingas donera sina organ. Samtyckesutredningen ska ske skyndsamt efter brytpunkten och om patientens vilja är negativ kommer all organbevarande behandling avbrytas snarast och vården övergår till att vara palliativ.

”Socialstyrelsen anser att mer ingripande åtgärder i regel inte bör utföras innan det är utrett om patienten är villig att donera sina organ. För att den positiva donationsviljan hos befolkningen inte ska minska är det viktigt att upprätthålla allmänhetens förtroende för att den enskildes vilja respekteras och att dennes integritet och människovärde inte kränks.”[4]

Vi instämmer helt i att det är mycket viktigt att upprätthålla allmänhetens höga förtroende för sjukvården och att den enskildes vilja respekteras och att dennes integritet och människovärde inte kränks. Dock anser vi inte att skrivelsen i utkastet till lagrådsremiss äventyrar detta förtroende. Allmänheten har, vid upprepade undersökningar, uttryckt världens högsta vilja att få donera organ efter sin död. Dessutom är förtroendet för sjukvården mycket högt i Sverige.[5] Att de som uttrycker en vilja att donera organ, erbjuds möjligheten att undanta intubation från övrig organbevarande behandling, vore bedrägligt då det omöjliggör organdonation. Detta skulle hota att skada allmänhetens förtroende för sjukvården. En begränsning skulle innebära att sjukvården inte skulle kunna respektera viljan att donera organ, och därmed inte ha möjlighet att respektera den enskildes vilja och autonomi.

”Socialstyrelsen ifrågasätter att det skulle röra sig om ett så stort antal donatorer som tillkommer av den nya gränsdragningen att den kan ses som proportionerlig i förhållande till det förlorade värdet av att kunna skydda sig mot oönskade ingrepp. Vid intensivvård är det dock andning och cirkulation som tryggas först för patientens egen skull. Om det inte rör sig om många patienter är det också frågan om det är värt att riskera förtroendet för donations- och transplantationsverksamheten samt donationsregistret.”[6]

Vid Nya Karolinska Sjukhuset gjordes en journalgranskning 2019. Granskningen visade att tio patienter skulle kunnat bli aktuella för donation om de vårdats på rätt sätt.[7] Utifrån samtal MOD haft med donationsansvariga läkare och sjuksköterskor skulle minst ytterligare en (1) patient per år och intensivvårdsavdelning kunna bli organdonator och utifrån kartläggningen på NKS finns det skäl att anta att det kan vara betydligt fler patienter som skulle kunna bli donatorer om möjlighet ges att respektera deras vilja fullt ut. I Sverige har vi idag över 80 intensivvårdsavdelningar. Då varje organdonator donerar i genomsnitt 3,5 organ[8] skulle det innebära att ytterligare minst 280 patienter per år skulle åtnjuta en transplantation och räddas till liv och hälsa.

[1] Socialstyrelsen Dnr 3.1-34001/2021 s.2

[2] Socialstyrelsen Dnr 3.1-34001/2021 s.2

[3] Socialstyrelsen Dnr 3.1-34001/2021 s.2

[4] Socialstyrelsen Dnr 3.1-34001/2021 s.3

[5] https://medieakademin.se/wp-content/uploads/2021/03/Presentation_fortroendebarometern_2021-1.pdf s.7

[6] Socialstyrelsen Dnr 3.1-34001/2021 s.3

[7] Handläggning av medvetslösa patienter på NKS, från akutmottagning till intensivvård, en

retrospektiv analys. Anja Rosén. S.7.

[8] 811 organ/191 avlidna donatorer https://www.icuregswe.org/globalassets/artiklar/organ_och_vavnadsdonation_sverige-_2019.pdf s. 7

Sammanfattning av Stockholms universitets remissvar

”Under den tid som utredningen av den möjlige donatorns inställning till donation pågår kommer alltså organbevarande behandling att ges utan vetskap om den enskildes inställning. Detta handlingssätt förefaller problematiskt utifrån flera olika perspektiv. Till en början innebär ett sådant system en avvikelse från den grundläggande och lagstadgade principen inom svensk hälso- och sjukvård att vård och behandling enbart får ges med samtycke från patienten (såvida det inte handlar om t.ex. tvångsvård). Utredningens förslag innebär dessutom att samtycke till donation presumeras, dvs. att utgångspunkten blir att patienter som är möjliga donatorer alltid är villiga att donera (opt-out system), vilket är motsatsen till det system som gäller idag (opt-in system).”[1]

Det finns två olika alternativ till utredning av donationsviljan och eventuell organbevarande behandling. Antingen måste patientens donationsvilja vara känd före brytpunkten, så att sjukvården vet om organbevarande behandling får ges eller inte. Det andra alternativet är det vi använder idag, nämligen att donationsviljan utreds efter brytpunkten, vilket innebär att patienter får organbevarande behandling under tiden som samtyckesutredningen pågår. Något av dessa alternativ är nödvändigt för att organdonationer ska vara möjliga. Stockholms universitet har missuppfattat rådande lagstiftning. Sverige har så kallad ”soft opt-out”. Det innebär att i de fall individens vilja är känd, så är det den som gäller, men för de som inte på något sätt uttryckt sin vilja, gäller förmodat samtycke.[2]

”I förslaget betonas visserligen att organbevarande behandling endast får ske i avvaktan på att den möjlige donatorns inställning utreds och att en sådan utredning ska ske skyndsamt. Vad detta innebär förtydligas dock inte och någon tidsgräns för utredningen anges inte, vilket är anmärkningsvärt mot bakgrund av att den organbevarande behandlingen – som är att betrakta som ett påtvingat kroppsligt ingrepp – får pågå så länge den enskildes vilja utreds.”[3]

Att lagstadga om hur länge utredningen av den möjlige donatorns vilja får pågå vore respektlöst mot individen, särskilt som lagförslaget anger hur länge den organbevarande behandlingen får fortgå. Att utreda donationsviljan går i de flesta fall mycket fort, men det kan i enskilda fall ta upp till ett dygn då det kan vara svårt att finna de närstående. I både utredningen och förslaget till lagrådsremiss föreslås 72 timmar som gräns för hur länge den organbevarande behandlingen får fortgå.

”Det är möjligt att informationsinsatser och kampanjer riktade mot allmänheten skulle påverka människor till att fatta beslut genom att registrera sin vilja i donationsregistret och att antalet donatorer därmed ökar. Genom att tillgängliggöra information och kunskap om donation och att göra det enklare för enskilda att anmäla sin vilja till donationsregistret, skulle möjligen fler donationer möjliggöras. Det framstår som oproportionerligt att i lag tillåta donationsförberedande behandling på alla döende patienter som är potentiella organdonatorer (ibland mot deras uttryckliga vilja) om det finns andra mindre ingripande alternativ att tillgripa för att öka antalet donatorer. Det finns således anledning att genomföra en närmare analys av vilka alternativa åtgärder som finns och dess potentiella effekter.”[4]

MOD stödjer förslaget att öka och tillgängliggöra information och kunskap om organdonation för allmänheten och att göra det enklare för enskilda att anmäla sin vilja till donationsregistret. En uttryckt vilja i donationsregistret är bra, då den skänker trygghet till såväl närstående som sjukvårdspersonal. Dock finns det ingen tydlig korrelation mellan en ökning av antalet anmälningar i donationsregistret och en ökning av antalet donatorer. Att endast 16 procent av befolkningen har registrerat sin vilja är inte anledningen till att Sverige ligger efter jämförbara länder sett till antalet donatorer. Antalet donatorer i Sverige begränsas inte av brist på vilja att donera organ, utan av brister i lagar och föreskrifter och organisation, vilka utgör hinder för att respektera allmänhetens höga donationsvilja och därmed göra organdonation möjlig. Det enskilt största hindret är en tydlig lagstiftning.

De förändringar som regeringen presenterar är precis de åtgärder som krävs för att vi i Sverige ska bli bättre på att respektera allmänhetens höga vilja till donation. Detta redogörs för i Heckschers utredning och i regeringens utkast till lagrådsremiss. Informationsinsatser till allmänheten är utmärkt, men har inte visat sig nämnvärt påverka antalet anmälningar till donationsregistret.

[1] Stockholms Universitet Dnr SU FV-3460-21 s.2f

[2] Transplantationslagen 3§

[3] Stockholms Universitet Dnr SU FV-3460-21 s.3

[4] Stockholms Universitet Dnr SU FV-3460-21 s.7

Sammanfattning av Svensk Sjuksköterskeförenings remissvar

”Svensk sjuksköterskeförening anser fortsatt att det inte är etiskt försvarbart, i de fall där patienter inte är intuberade vid brytpunktstillfället eller för de patienter som inkommer till akuten och beslut om intubation ska tas, att utsätta patienten för den eventuella smärta och/eller skada som en intubation kan medföra i de fall då patientens donationsvilja inte är känd. Detta ingrepp riskerar då att ske enbart för att möjliggöra donation, dvs. ingreppet görs inte för patientens egen skull då det inte skulle utföras om inte donationsfrågan fanns. Att intubera en patient i en sådan situation anser Svensk sjuksköterskeförening blir ett för stort ingrepp i den personliga integriteten.”[1]

Definitionen ”för patientens egen skull” används lättvindigt och endimensionellt. Medicinska åtgärder för patientens egen skull kan både vara insatser som lindrar eller botar rent fysiskt, men även insatser för patientens egen skull – för att respektera patientens autonomi och vilja. Nästan nio personer av tio i Sverige vill bli donatorer och deras vilja ska respekteras i lika hög utsträckning som den tiondel som inte vill bli organdonator.

Att ett ingrepp genomförs enbart för att möjliggöra donation är inte unikt för intubation och respiratorbehandling. Alla delar av den organbevarande behandlingen görs för att möjliggöra donation. Om insatser inte får göras enkom för att möjliggöra organdonation, så kommer ingen att kunna donera organ efter sin död. Svensk sjuksköterskeförening motiverar inte på vilket sätt intubation efter brytpunkten skulle innebära ett för stort ingrepp i den personliga integriteten. Däremot uttrycker man något förvånande en misstro mot att professionen (d.v.s. läkare och sjuksköterskor) skulle vara lämpad att i enskilda situationer hantera detta på ett ansvarsfullt och etiskt godtagbart sätt. Om Svensk sjuksköterskeförening inte litar på läkare och sjuksköterskor så är det synnerligen allvarligt och knappast något som är begränsat till situationer gällande organdonation.

”Svensk sjuksköterskeförening har också en oro för utredningens konstaterande att ”professionen själv är bäst lämpad att i enskilda situationer hantera detta på ett ansvarsfullt och etiskt godtagbart sätt.” (s 44).”[2]

När det kommer till sjukvård i allmänhet, och intensivvård i synnerhet, är etik något som genomsyrar hela arbetssättet. Det finns redan reglering om att intensivvården ska göra allt den kan för att rädda en patients liv. Om det inte längre finns några medicinska insatser som kan rädda patienten till liv och hälsa och man därmed når brytpunkten, övergår uppdraget i stället till att respektera patientens autonomi genom att respektera donationsviljan. Genom etablerad lagstiftning och föreskrifter, tillsammans med ett förtydligande över organbevarande behandling, kommer läkare och sjuksköterskor ha ett tydligt ramverk för hur de får och ska agera.

”I dagsläget vårdas många patienter på intensivvårdsavdelning som redan är intuberade vid brytpunktstillfället, och här krävs inga nya insatser som riskerar smärta eller skada när det handlar om intubation.”[3]

Detta påstående är både sant och falskt. Ja, det stämmer att många av de patienter som idag vårdas på en intensivvårdsavdelning är intuberade vid brytpunktstillfället, men långt från alla patienter är intuberade vid brytpunkten. För att även kunna respektera viljan hos de som vill donera organ, men inte blivit intuberade innan brytpunkten, behöver det vara möjligt att intubera även dessa.

”Vi har sedan patienterna som redan vårdas på sjukhus, och inte är intuberade, men som kan komma i fråga för DCD när de avlider i en så kallad hjärtdöd. Inte heller här skulle patienten behöva utsättas för intubation och den eventuella smärta eller skada detta skulle kunna innebära.”[4]

Föreningen fortsätter sedan med att hävda att frågan om intubation inte är aktuellt när det kommer till donation efter cirkulationsstillestånd, vilket är helt felaktigt. I Sverige har vi kontrollerad DCD, vilket innebär att en patient måste vara intuberad för att kunna donera organ även genom DCD. Det finns länder som även tar tillvara organ från så kallad okontrollerad DCD, men detta är inte något som görs i Sverige. De patienter som kan bli aktuella för en DCD är patienter som vårdas på en intensivvårdsavdelning med respiratorbehandling.

Det remissvar som Svensk Sjuksköterskeförening lämnat in bygger på flera felaktigheter och missuppfattningar. Det saknas också helt motivering till vissa påståenden.

[1] Svensk Sjuksköterskeförening Dnr 12-51-21 s. 1

[2] Svensk Sjuksköterskeförening Dnr 12-51-21 s. 1

[3] Svensk Sjuksköterskeförening Dnr 12-51-21 s. 2

[4] Svensk Sjuksköterskeförening Dnr 12-51-21 s. 2