Om det var idrottsträning vid lätt feber, oro för framtiden eller ett medfött hjärtfel som slutade i hjärtbyte 2011 vet varken jag eller läkarna.
Det var i tonåren i mitten på 60-talet, när jag mönstrade till det militära, som jag fick reda på att jag hade hjärtfel. Min enda reaktion var att jag var glad att slippa göra lumpen och jag fortsatte att leva som tidigare. Jag hade redan då slutat träna och börjat röka som så många 14-åringar på den tiden. Läkarna förberedde mig på att jag skulle behöva göra hjärtklaffbyten i 50-årsåldern.
”Vem bryr sig! 50 år! Då är man ju ändå en gammal gubbe.” Detta var min reaktion som tonåring och bara i början på livet. Efter en vårvecka 1989, 43 år gammal, med gipsat ben och aktiviteter började det bli tungt att andas och jag fick uppsöka läkare. Det konstaterades då att klaffarna läckte kraftigt och under hösten fick jag nya klaffar på Sahlgrenska Göteborg. Efter en kort tid på sjukhus och rehabilitering efter en lättare hjärnskada gick jag sjukskriven i två år innan jag började arbeta igen. Jag var kvar på Metalls expedition till min pension hösten 2011.
Hösten 2006, 17 år efter första klaffbytet, återkom samma symptom som 1989 och det blev ytterligare ett klaffbyte. Efter en kort rehabilitering var jag tillbaka på jobbet igen och livet gick vidare.
Veckan efter min 64-årsdag i november 2010 började problemen igen. Denna gång mycket kraftigare än de två föregående gångerna. Jag orkade bara gå 50 meter innan jag måste vila och för att nå min lägenhet på tredje våning fick jag vila 5-6 gånger. Läget blev så jobbigt att jag återigen fick besöka Borås sjukhus. Efter många turer och undersökningar blev jag inlagd, vilket skulle visa sig vara för 10 månader framåt.
Dagarna på sjukhuset var långa med många undersökningar och ”bunden av instrument”. Detta fick mig att sluta röka efter precis 50 år som rökare. Så småningom skickades jag till Sahlgrenska för undersökningar och samtal innan man beslutade att jag var aktuell för hjärttransplantation och sändes tillbaka till Borås för förberedelser.
Det blev nu en lång väntan, mest beroende på att mina värden var så dåliga på grund av hjärtsvikten och mina lungor, njurar, lever, allt låg på miniminivå för att klara en hjärttransplantation. Vad som hände våren 2011 och själva transplantationen har jag inget minne av. Vad som berättats är att läget blev akut, vilket kanske blev min räddning. Vad jag förstår så var mina värden och min ålder en nackdel inför ett hjärtbyte, men det akuta läget påskyndade beslutet.
Efter hjärtbytet i slutet på maj låg jag medvetslös i två veckor innan jag sakta men säkert återvände till livet. Under dessa två veckor hände mycket inuti mitt huvud. Vad som var dröm och vad som var ”dödsupplevelser” kan jag inte bedöma, men jag har hört att ja en kort tid var ”så gott som död” och att läkare och sjuksköterskor fick kämpa för att hålla mig vid liv. Tack alla på Sahlgrenska!
Efter tre månader med fysisk träning kunde jag återvända till mitt hemsjukhus där alla visade sin uppskattning att se mig igen. Tack all underbar personal! Under ett helt år fick jag fysisk träning på sjukhuset vilket gjorde att jag återhämtade mig och att jag idag kan leva ett normalt liv. Tack Anne, sjukgymnast!
Idag tränar jag regelbundet på gym och när vädret tillåter blir det mycket långpromenader. Ett speciellt tack till min son Henrik Andersson med familj för all hjälp före och efter hjärtbytet.
Livet är härligt! Tack alla!
Här kan du läsa Håkans andra berättelse.
Håkan