Mergime- Min enorma trötthet efter förlossningen visade sig vara hjärtsvikt.

Mitt namn är Mergime Krasniq och jag är 25 år gammal. Den 12 december 2020 var min och min mans bästa dag, då vår lilla dotter Klea kom till världen. Eftersom hela graviditeten och förlossningen hade gått superbra, så kunde vi åka hem dagen efter. Föräldralivet var inte helt lätt, många nätter utan sömn gjorde att jag kände mig trött hela tiden, trodde jag. Tre veckor senare började jag känna lite förkylningssymtom. En natt kände jag att andningen tog stopp så fort jag la mig ner. Tänkte på Corona såklart! Klockan 05 på morgonen bestämde jag att åka in till akuten. Det börjades med Covid-test vilket visades vara negativt. Jag hade ett blodtryck på 40/33 och en väldigt hög puls. Det tog inte så lång tid innan fyra läkare var hos mig, och konstaterade att det hade samlats mycket vätska i mina lungor.
Dagen därpå kom en kardiolog in till mitt rum och berättade att jag hade drabbats av PPCM (Peripartum kardiomyopati (PPCM är en ovanlig form av hjärtsvikt som drabbar kvinnor i slutet av graviditeten eller under första halvåret efter förlossningen). Han berättade att min hjärtsvikt var så allvarligt att han även tog upp frågan om hjärtpump och hjärttransplantation. Jag började ”småbråka” med honom då min hjärna inte ville acceptera det han sa. Jag kände inget annat – förutom tröttheten. Hur skulle jag kunna acceptera hjärttransplantation då? Jag som aldrig hade haft någon sjukdom! Men enligt läkarna så pumpade mitt hjärta då bara 10-15 procent.
I februari 2021 fick jag åka ambulanshelikopter ner till Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. Där fick jag prova olika mediciner, tills de ansåg att ingen av dessa fungerade.
Jag började må mycket sämre, kunde knappt gå till toaletten. Men ändå gav jag inte upp. Jag och min man, som hela tiden var hos mig, hade bestämt att kämpa tillsammans, tills vi var hemma med Klea igen! I slutet av februari bestämde de att den 4 mars skulle jag opereras och få en hjärtpump (LVAD). 3 mars kom min syster för att hälsa på, och för att vara nära mig tillsammans med min man. Alla andra familjemedlemmar var kvar i Östersund och tog hand om Klea som om hon vore en prinsessa. Kvällen innan operationen var jag nära på att inte klara av något mer. Började spy blod och skum. Fick åka ner till intensiven där det diskuterades om att jag skulle sövas ner direkt.
Allt jag tänkte på då var Klea, att jag inte ens hade hunnit krama henne ordentligt, att hon kanske inte skulle känna igen min doft, att vi kanske inte skulle träffas mer. Den 4 mars på kvällen vaknade jag av min mans och min systers röst ”vi är här, allting har gått jättebra”. Jag var så trött, struntade i allt just då och ville bara sova. Dagen efter när jag vaknade och såg en kabel i min mage samt en kabel som gick till strömmen, då förstod jag vad som egentligen hade hänt. Jag skulle alltid ha med mig en väska, där jag hade styrenheten som det kallas för, samt två stora batterier som pumpen gick på. I april 2021 fick jag komma hem till Östersund och äntligen träffa Klea! Livet med pumpen var mycket begränsat, det var omläggning av mina sår två gånger i veckan, blodprover en gång i veckan. Fick ej bada, man fick varken dricka för mycket eller för lite…
I juni 2021 skulle jag åka ner till Sahlgrenska för återbesök. Enligt läkarna så var det bra om man väntade i minst sex månader efter första operationen för att skriva upp mig på väntelistan. Kroppen behövde en återhämtning av första operationen. Men jag insisterade att bli aktiv i listan, då jag bara ville få det gjort! Och eftersom alla värden såg bra ut så hade jag återhämtat mig nog för att klara av den stora operationen. Så de skrev upp mig på väntelistan för ett nytt hjärta! Men fick höra att det kunde dröja allt från sex månader upp till två år. Kom hem efter det glada beskedet men hade ingen panik med att packa, tänkte jag. Dagarna i juni var helt underbara, sol och värme. Jag försökte att njuta av det fina vädret tillsammans med familjen så mycket det gick.
En morgon i juli 2021, klockan 03:34 ringer min telefon! Jag svarar med tanken på att någon ringer fel. Men fick höra en så lugn röst som berättar att de har ett nytt hjärta till mig. Jag började darra, gråta och försökte samtidigt berätta om det till min man. De skulle hämta mig inom en timme, inget var packat! Ringde och informerade min familj som kom inom en kvart och hjälpte mig med allting. Värsta stunden med hela min sjukdomsresa var att säga hejdå till Klea och sätta mig i ambulansbilen för att åka till Sahlgrenska. Många tankar!
När jag väl kommer ner till Sahlgrenska blir jag bemött på ett professionellt och underbart sätt av sjukvårdspersonalen. De hade förberett allt, det var bara mig och mitt nya hjärta de väntade på. Operationen tog åtta timmar. Hjärtat passade perfekt i min kropp. Men bara efter några timmar så hade det uppstått blödning som gjorde att de var tvungna att ta mig tillbaka till operationssalen och operera om mig.
Vaknade igen av min mans och min systers röst, men den här gången mådde jag sämre än efter första operationen. Mycket smärta i bröstet, orolig, rädd. Hade mycket hallucinationer både dag och natt! Vaknade hela tiden mitt i natten av panikångestattacker som jag aldrig hade haft förut. Förstod inte vad som hände med mig. Jag hade många frågetecken som jag inte fick svar på. Jag trodde väl att jag skulle upp direkt och må toppen men så var det inte riktigt. Jag var mycket trött både fysiskt och psykiskt. Det tog ett bra tag tills jag började känna mig piggare. Några dagar efter operationen kom Klea med mina föräldrar för att hälsa på. Jag kommer ihåg att jag använde all min kraft för att krama henne. Det var fruktansvärt att vara så trött och inte orka sitta uppe några timmar med familjen.
Fem veckor efter operationen fick jag äntligen åka hem. Fick mycket hjälp från min man och familjen. Varje dag började jag känna mig bättre och bättre. I början hade jag täta kontroller på Sahlgrenska men det började att glesa ut med tiden. Som tur är så har allting sett jättebra ut hittills. Jag är sjukskriven på heltid och spenderar all min tid med Klea och familjen. Nu ska jag på återbesök igen i april och sedan min första årskontroll i juli! Jag hoppas att allting går åt det rätta hållet och att jag snart kan börja leva som vanligt igen. Nu när jag sitter och skriver min historia, känns allt som en dröm! Ni som sitter och väntar på ert samtal, ge aldrig upp. En dag kommer jag att sitta här och läsa era historier i stället!
Ett stort tack till all sjukvårdspersonal som har och fortsätter att ta hand om mig både på Östersunds sjukhus och Sahlgrenska universitetssjukhuset. Tack till min man och min familj som fanns hos mig varje sekund!
TACK till dig, min donator, som gjorde det möjligt för mig att komma tillbaka till livet igen. Utan dig skulle Klea inte ha sin mamma i närheten idag!
//Mergime