För sex månader sedan satt jag i en taxi på väg mot Huddinge sjukhus …
I slutet av november kom det där samtalet som vi väntat på, det där samtalet som skulle rädda mitt liv. Det kom lika väntat som oväntat, precis när den sista köttbullen var stekt och när Kicki kommit hem från jobbet. Hur kan något planerat kännas så plötsligt? Inom en timme var taxin på plats, mamma och brorsan var meddelade; de hann även komma förbi för att önska lycka till, gråta en skvätt och kramas, ja ni vet. Jag tittade en sista gång på huset vi bodde i innan vi klev in i taxin och undrade stillsamt för mig själv, kommer jag att få se det här huset igen? Taxichauffören förstod att det var bråttom så färden gick stundtals väldigt fort. Mamma och min bror Pierre kom i egen bil efter oss.
Akuten på Huddinge var lite kaosartad och jag var så spänd så tålamodet tröt, men väl inne på avdelningen blev vi mycket väl omhändertagna. Preparationerna var i full gång och klockan närmade sig 22.00, när sköterskan kom in och meddelade att operationen blivit lite försenad men att den definitiv blir av. Ikväll händer det, så det var bara att vänta på att det blev dags.
Vi väntade och väntade. Det är lustigt med tid. Många säger till mig i dag att det måste ha varit skönt att det gick så fort med transplantationen. Jag behövde bara vänta i två månader, men ändå var den perioden den längsta i mitt liv. Här satt vi igen och väntade, nu på operationen, och tiden gick, men så kom sköterskan in och berättade att kl 02.00 skulle jag rullas ned till Op. Jag blev preppad inför Op, duschade med antiseptisk tvål och klev sedan ner i sängen. Jag tänkte inte på att efter duschen fick jag inte röra någon, så där rök alla pussar och kramar inför operationen. Det var riktigt jobbigt att rullas ned till Op utan möjligheten att ta farväl. Det låter kanske lite dramatiskt, men alla överlever ju inte den här operationen. Det kunde ha varit sista gången jag såg dem.
Nere på anestesin vaknar tävlings-Peter upp. Jag ska klara minst fem sekunder efter att sövningen startar. Kom igen nu Peter, fem sekunder det klarar du lätt zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz.
Efter en sex timmar lång operation vaknar en mycket dåsig Peter upp på IVA i Huddinge. Jag piggnar till så sakta och ser min familj. Får snabbt besked att allt gått bra och jag är nytransplanterad och FRISK. Hmm. Så får jag syn på Pelle, och ni undrar förstås vem det är. Pelle är en av fysioterapeuterna på Huddinge och vi träffades inför operationen. En av de saker som Pelle sa till mig då var att ju fortare jag kommer upp på fötterna efter operationen desto bättre är det. ”Hur menar du”, hade jag frågat, ”direkt på uppvaket?” Japp, direkt på uppvaket. Kicki såg orolig ut då; hon förstod vad som skulle hända. ”Ok”, säger jag, ”då ses vi efter operationen.”
Nu ser jag Pelle; han frågar hur jag mår. Det är bra svarar jag, ska jag ställa mig upp nu? Orkar du? Nu ser Kicki orolig ut igen. Jag börjar försöka sätta mig upp, och två sköterskor börjar hjälpa till, men Pelle säger ifrån. ”Han behöver ingen hjälp, eller hur, Peter.” Jag sitter upp en kort stund, måste vila lite, lägger mig ner, sedan upp igen. När jag ska peppa mig själv så brukar jag ge mig själv lite skäll. Många som jag tränar med känner igen detta. I min hjärna ekar ”kom igen nu tjockis, res dig upp, stå”. Upp på fötterna och stående känner jag att livet är tillbaka …
Sex dagar senare är jag hemma i soffan, mörbultad och öm men hemma. Tiden fram till nu har i mångt och mycket gått otroligt bra. Regelbundna kontroller och besök har säkerställt att allt fungerar. Efter två månader fick jag en akut avstötning vilken gav mig en riktig skrämselhicka. Jag insåg hur snabbt det kan gå illa. Med hjälp av medicinering hävdes avstötningen på tre dagar och jag landade tillbaka hemma igen, lite chockskadad och fullpreppad med mediciner som gav mig psykiska biverkningar av rang. Sex månader, av liv, bra liv, glädje, skratt, träning, gemenskap.
Det är så otroligt många som jag behöver tacka. Alla vänner, och min familj som upplevt berg- och dalbanan av liv eller död, stått ut med min irriterande envishet, stöttat mig i mina humörsvängningar och som fanns där för mig när det var som tuffast. Pelle som fick mig att stå, Henrik som med hjälp av andra opererade in min lever, Patrik som jag pratade kampsport med under min nattångest, Camilla som vill börja musicera mer, städerskan från Thailand som jobbar alla helger på sjukhuset. Marie-Louise som härjar med mig på eftervården när hon tycker jag tappar fokus, Hannah som stöttade. Mina läkare Gunnar, Curt och Nils. Tack alla för det arbete ni utför. Den vård jag fått har varit fantastisk; jag brukar säga att jag vet vart skatten går, för den har räddat mitt liv.
Nu har jag levt i sex månader med min nya lever, men det finns en baksida av myntet. Under de här sex månaderna har några andra fått leva utan en anhörig, i sorg och saknad, och fått fira jul och nyår utan denne. Tyvärr är detta baksidan av det mynt som räddat mitt liv.
Maj 2018
//Peter
Här kan du läsa Peters berättelse om att stå på väntelistan.