När jag läser mina två tidigare historier som jag skrivit så slås jag av hur mycket som har hänt under dessa snart åtta år som hjärttransplanterad. Jag som var övertygad om att jag inte skulle överleva en transplantation, och här är jag nu – på mitt livs mest spännande resa – livet självt, version 2.0.
Att vara transplanterad är speciellt, att jobba med organdonationsfrågan på nationell nivå är ännu mer speciellt. Jag började engagera mig för MOD när jag stod på väntelistan, och blev anställd lite drygt ett år senare. Jag har föreläst för tusentals personer, medverkat frekvent i radio och TV, fått spela in en bioreklam, talat i riksdagen och dinerat med Prins Carl Philip – bland mycket annat. Allt det där är roligt och spännande, men det bästa var helt enkelt att varje dag få arbeta med det som ju ligger mig varmast om hjärtat – organdonation och transplantation och få vara med och påverka. Alla de underbara människor som jag träffat har berört mig så – till alla er som på något sätt sträckt ut en hand till MOD vill jag säga tack! Om ni så har medverkat som funktionärer, berättat er historia som jag gör nu eller skänkt en gåva – ni är ovärderliga!
Dessvärre mötte jag inte bara människor som det gick bra för. Utan jag har även lärt känna många som inte klarat sig. Under ett år förlorade jag sju vänner – den yngsta väntade på ett nytt hjärta och var bara ett halvår gammal, och den äldsta var min underbara kollega, Martha, som inte ens hann fylla 40. Jag är en känslig person, och detta tog hårt på mig mentalt och jag var själv orolig för hur länge mitt hjärta skulle hålla. Det fick mig också att inse att det kanske var dags att söka efter en annan väg i livet, för hur mycket jag än älskade att arbeta för MOD så behövde jag finna ett nytt sätt att göra skillnad.
Så först tog jag en liten paus från totalt sett allting och åkte till Sydamerika i januari 2020, som jag har drömt om så länge. Resan skulle vara i 13 veckor, men i och med covid-19 blev det ”bara” sex veckor. Dock sex fantastiska veckor tillsammans med Rosa Bussarna där vi bussade från Brasilien, via Paraguay, Argentina och Bolivia till Peru. Vi sov på taket på bussen under bar himmel, jag fick höjdsjuka i Bolivia, vi besökte Machu Picchu, övernattade i öknen, red i Argentina och badade på Copacabana Beach i Rio de Janeiro. Det var ett enormt pussel innan resan, att få med alla intyg och packa ner alla mediciner. Över tretusen tabletter hade jag med mig, för att vara på den säkra sidan att det inte skulle ta slut. Jag mailade alla ambassader om mina läkemedel och fick intyg på engelska att ta med från mina läkare. Men även om det var mycket att rodda i innan så är jag inget om inte envis, och väl på resan gick allt (utom höjdsjukan) som smort! Det var en otrolig upplevelse och minnen för livet!
Nu har jag åter satt mig i skolbänken, och studerar sedan september 2020 på Karlstads universitet, programmet Miljö och säkerhet, och drömmer om att rädda världen – Greta den äldre, det kanske vore nåt?!
Det är lite udda att komma tillbaka till universitetet när man är över 30, men nu har jag hittat min nya passion – mitt nya sätt att göra skillnad. För klimatet och framtiden kommer tyvärr inte fixa sig själv, utan vi behöver vara många som arbetar för att även nästa generation ska kunna ta del av jordens tillgångar, för att vatten och mat ska räcka till en växande världsbefolkning och för att mänskligheten helt enkelt ska överleva. För jorden kommer fixa sig själv till slut, frågan är hur länge vi människor kan vara med på resan?
Jag har en tygkasse här hemma på vilken det står ”Recycle or Die” – och det stämmer in på två viktiga aspekter av mitt liv. Dels miljöfrågan – vi måste bli bättre på att ta tillvara på de resurser vi har och sluta upp med vårt köp-och-släng-beteende – och dels även organdonationsfrågan. Om inte någon hade sagt ja till organdonation så hade jag troligtvis inte funnits här idag.
Jag är så otroligt glad och tacksam över att jag fått en andra chans i livet. Jag vet verkligen att det inte är alla som får det. Och varje kväll skriver jag ner tre saker som jag är tacksam för, och jag har en stående punkt – det är tack för att mitt hjärta slår – för det tar jag inte längre för givet.
Jag kan också ha dåliga dagar, och dagar då jag önskar att jag sluppit allt vad transplantation och mediciner innebär – men utan den här upplevelsen skulle jag inte vara den jag är idag, eller där jag är idag.
Så tack alla som kämpar för organdonation – ni är guld värda.
Tack alla som kämpar för miljön och klimatet – ni behövs.
Och tack till min okände donator – tack för att mitt hjärta slår.
//Emma
Vill du läsa första och andra berättelsen från Emma så hittar du dem här: