Den 6 maj 2016 var dagen då mitt första hjärta slutade att slå. I flera dagar hade jag haft ont i huvudet men jag kopplade det inte till att hjärtat hade gått ner i funktion.Jag ringde min vän Tina som kom över och skjutsade mig till sjukhuset. Det var lättare sagt en gjort för jag bodde fem trappor upp, utan hiss, och det var en bra bit att gå för mig som plötsligt hade blivit väldigt illamående och trött.
Tre veckor tidigare hade jag fått mitt andra barn, min son. Allt hade gått bra och varit så enkelt. Betydligt enklare och mindre dramatiskt än när hans syster föddes tre år tidigare. Nu var vi på väg till Östra sjukhuset, inte till Sahlgrenska som min vän Tina tyckte var en bättre idé. Nej, jag propsade på att vi absolut skulle åka till Östra jag hade fått veta att om det var någonting som kändes fel så skulle sjukhuset där barnet hade fötts hjälpa till.
Sen minns jag inte allt. Jag har fått berättat för mig att jag blev sämre på Östra och de förstod att det var hjärtat. De tog mig till Sahlgrenska i ambulans och jag förställer mig att sirenerna var på för om hjärtat hade stannat på vägen dit så hade jag inte överlevt.
Det är en lång historia. Jag bodde på Sahlgrenska i mer än ett halvår. I början talades det om att hjärtat kanske skulle återhämta sig men jag blev kvar, fastopererad i min Excor som drev hjärtat tills jag fick ett nytt, hösten 2016.
Min Excor, mitt mekaniska hjärtstöd, blev en stor trygghet för mig med sitt pulserande ljud. Min vän Björn vävde in den i en låt som vi spelade in på Sahlgrenska, Full of love. Att göra musik i den situationen, betydde mycket för mig. TV och tidningar intervjuade mig och skrev om min ovanliga situation. En osannolik dröm för en musiker.
Nu har det gått 10 år. Mitt nya hjärta visade sig fungerar väldigt bra. Min kropp har inte försökt stöta bort det, fast det skulle den förstås göra om jag slutade ta min medicin två gånger om dagen på bestämda tider.
Mina barn har klarat sig bra och är nu 13 och 10 år gamla. Jag kan göra det mesta jag vill; fortsätta med min musik, cykla, åka skidor och arbeta heltid, så jag är oerhört tacksam. Tacksam för Sahlgrenskas empatiska och kunniga personal, de medicinsk framstegen och för min donator som gav mig chansen till ett nytt liv när hans eller hennes inte kunde fortsätta.
Vill du läsa Marias första text så hittar du den här.