När vi lämnar Kristoffers berättelse ”Söndagsbarn” i oktober 2017, väntar han på en ny njure. Medicineringen efter hans levertransplantation som elvaåring har förstört hans njurar och han är sedan maj 2015 beroende av dialys tre gånger i veckan, fyra till fem timmar vid varje tillfälle. Efter nästan 2,5 år längtar han efter att slippa den förlamande tröttheten som dialysbehandlingen medför. Han vill komma tillbaka till sitt arbete, börja spela i sitt band igen, orka umgås med sina vänner, få äta och dricka vad och hur mycket/lite han vill – och förstås åka på bröllopsresa med sin fru!
Lika länge har allas vår vardag präglats av oro och frustration över segdragna donationsutredningar. Flera av hans närmaste anhöriga och vänner har utretts men ingen har passat tillräckligt bra. Sista hoppet ställs till hans lillebror Jonathan. Hans utredning går överraskande snabbt och i december 2017, tre dagar före julafton, ligger de båda på operationsbordet på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Operationen går bra. Jag väntar ute i hisshallen på kvällen när först Jonathan körs in på avdelningen och till slut också Kristoffer. Lyckan att se dem både är svår att beskriva.
Julen firas på sjukhuset med Kalle Anka, julklappar, julmat mm. Redan på juldagen sitter Jonathan i en taxi och körs hem till Borås och några dagar senare skrivs Kristoffer ut. Återhämtningen går bra och efter fyra veckor är Jonathan i arbete igen. Kristoffer återgår successivt till arbete i juni efter 1,5 års sjukskrivning.
En överraskning väntar dock oss alla! En regnig vårdag ringer Kristoffer ett videosamtal till mig. Han visar mig en ultraljudsbild och berättar att han ska bli pappa i oktober. Min lycka är ofattbar! Efter så mycket oro och vånda känns det som ett under. Det blir en lång väntan, men i oktober föds så deras barn, en ljuvlig liten varelse.
Bortsett från den livslånga medicineringen som Kristoffer tvingas till, lever den lilla familjen nu ett vanligt familjeliv med jobb, förskola, vaknätter, vab och väldigt mycket glädje och tacksamhet. Glädje över livet och varandra, tacksamhet över att en annan familj en gång tog beslutet att låta sin för tidigt avlidna anhöriga ge sin lever till honom och naturligtvis en enorm tacksamhet över Jonathans osjälviska och modiga beslut att ge sin ena njure till sin bror.
Jag är så stolt och glad över mina fantastiska söner och mitt barnbarn!
/November 2020, Monica Larsson, Kristoffers mamma
Vill ni läsa första delen av Monicas historia, så finns den här: