I min första berättelse beskriver jag hur det var att vänta på ett nytt organ med hopp om en värdig framtid. Ett besked huruvida en transplantation skulle vara möjlig eller ej, dröjde sedan jag och min pappa hade genomgått tester. Veckor blev till månader i ovisshet. Väntan och ovissheten var smärtsam. Jag var maktlös. För varje dag som gick var jag ett steg närmare döden. En ren och skär tortyr. Här stod jag mellan döden och att få en ny chans i livet.
Fyra månader efter att vi båda hade blivit färdigutredda, blev vi kallade till transplantationsmottagningen. Ett möte som jag på förhand inte visste vad det skulle innebära. Jag minns det som om det var igår. Jag blev hämtad från väntrummet till mötesrummet. Där satt ett helt sjukhusteam och pappa. Jag var paff. Mer personal än vad jag hade föreställt mig. Alla sittandes i en halvcirkel med blickarna riktade mot mig. Här var det raka rör som gällde. Ingenting skulle lindas in i bomull. De gav grönt ljus för en transplantation. Det var mycket känslor som kom när jag fick ett datum. All frustration och ovisshet var som bortblåst. Ett tomt ansiktsuttryck av likgiltighet och hopplöshet förvandlades till lättnad. Tårarna kom rinnandes längs kinderna. Lättnad och hoppfullhet, men också en stor dos av tacksamhet till pappa som skulle ge det finaste man kan ge någon – ett organ.
Beskedet gav mig lättnad. Det var lättare att andas och se vad som förhoppningsvis skulle vara slutet på ett lidande. Ett par veckor efter det känslomässigt starka mötet lades jag, tidig kväll, in på transplantationsavdelningen. Trots otaliga sjukhusbesök, finns det ändå någonting laddat med sjukhusmiljö. Den känslan var extra stark när jag gick genom de långa gångarna för att komma fram till transplantationsavdelningen. Här skulle jag spendera den kommande veckan. Bara det var en mental påfrestning. Trots den lugna miljön och det varma mottagandet, var oron stark. Det stora eldprovet väntade runt hörnet.
Det var knäpptyst i det mörka rummet. Inget ljud hördes från korridoren utanför. I huvudet var det full aktivitet. Tankarna spretade. Hopp blandades med skräck. Nervositeten var påtaglig i kroppen. Trots alla förberedelser runt omkring, var det svårt att mentalt förbereda mig på vad som skulle komma att ske den kommande morgonen. Det var mitt livs längsta natt. Jag fick inte en endaste blund den natten. Det var mentalt en stor lättnad att vakna upp eftermiddagen därpå från transplantationen. Direkt hade illamåendet, som fått kroppen att vändas ut och in, försvunnit. Det var som om någon hade knäppt med fingrarna. De kommande dagarna på sjukhuset, innan jag fick åka hem, var intensiva.
Väl hemma började en lång återhämtning. Under många veckor efter operationen kändes det som att benet på höger sida, samma sida där nya njuren satt, var förlängt. Längre än det vänstra. Benet inklusive höften. Det var svårt att gå. Den nya njuren kändes lös. Som om man hade lagt en stek mot nedre delen höger sida av magen och satt fast den med silvertejp. Det tog 4-5 månader innan den nya njuren kändes som ett med resten av kroppen. Att slippa dialysen var en befrielse. Det gjorde att jag inte kände mig begränsad och isolerad. Äntligen kunde jag röra mig fritt och komma ur bubblan som jag hamnat i av dialysen. Efter tre operationer inom loppet av ett år, fick jag så småningom börja träna igen. En viktig del i återhämtningen och uppbyggnaden av min nya kropp. Träningen gjorde att jag fick tillbaka välbehövliga kilon och fysiken. Jag började äntligen känna mig själv och min kropp.
Ärret från operationen bär jag med stolthet och är en del av min livshistoria. Njursjukdomen och transplantationen har fått mig att inse hur skört livet är. Jag vann kampen mot klockan. Klockan som tickade mot döden!
//Ossian L
Vill du läsa Ossians första berättelse så finns den här