På julafton 2015 kom det efterlängtade samtalet, att det fanns en lever till mig på Karolinska i Huddinge. Min berättelse om tiden innan och den första tiden efteråt finns att läsa här.
På juldagen 2025 firade jag 10 år med min kvinnliga reservdel, tillsammans med bland andra det första barnbarnet, lille Sam, 9 månader. Det mesta av den tiden hade jag aldrig fått uppleva annars, så det är en fantastisk bonus som jag är evigt tacksam för.
Ibland skäms jag en del för att jag inte skänker min donator en tacksamhetens tanke precis varje dag. Men det är så överväldigande så jag tror det skulle påverka mitt mående negativt. Jag försöker fokusera på själva levandet nu när jag fick chansen till det. Och för det mesta lyckas jag riktigt bra med det.
Allra viktigast är förstås att kunna fortsätta familjelivet, att finnas till för familj och vänner i vardagen. Och få uppleva hur familjen växer i flera generationer. Jag kunde dessutom gå tillbaka till mitt jobb på reklambyrå redan tre månader efter transplantationen och det är mycket som blivit gjort under de här åren, som jag tror är uppskattat både av kunder och medarbetare.
En speciell historia är att jag hittade att det finns något som heter World Transplant Winter Games sedan flera decennier – världsmästerskap för transplanterade från hela världen. Det fick mig att ta upp ett intresse från tidig ungdom; utförsåkning. Vintern 2020, precis i pandemins linda, deltog jag i tävlingarna i Banff i Kanada och lärde känna medmänniskor från Australien, Polen, Schweiz, Österrike, Norge, USA, Kanada osv. Och lyckades knipa två bronsmedaljer. Och vintern 2024 var det dags igen, i de kommande OS-backarna i Bormio, Italien. Den gången blev det tre bronsmedaljer, så jag har faktiskt medaljer i både slalom, parallellslalom, storslalom och super-G. Något som jag förstås inte hade kunnat vara med om annars.
Generellt har det ju gått väldigt bra, med ytterst få hack i kurvan. Jag äter förstås mediciner livet ut, men det är ju lätt att stå ut med. Mina autoimmuna sjukdomar är dessbättre mycket ovanliga, ändå träffar jag på andra med samma åkommor ibland. En närstående till ena dottern väntar på en ny lever i skrivande stund (vad är oddsen för det?). Och en nära bekant fick diagnosen för någon vecka sedan, men har troligen många år kvar tills det kanske är dags för transplantation. Då är det skönt att veta att det finns hjälp att få och att samhället ställer upp när det behövs. Och nya landvinningar är på gång. ”Min” transplantationskirurg forskar numera i USA på nya lösningar för att transplanterade kanske ska kunna slippa immundämpande läkemedel i framtiden. Det finns hopp, både gamla och nya!
Per Andersson