Vad hände sen? Susanna, hjärt-, lung- och njurtransplanterad
Hej alla. Susanna här. Jag är ett mirakel. Ibland känner jag att jag skryter lite. Fast mitt skryt är av stolthet. Jag har nu levt 31 år 6 månader med mitt nya hjärta och lungor! Jag har haft mitt makes njure i 16 år och 7 månader. Mina prover är MVG och min kropp är stark och otrolig. Att planera långsiktigt, det slutade jag med för flera år sedan för jag vill inte utmana livet. Istället sätter jag upp små drömmar som ”tänk om jag klarar det”.
En stor dröm jag hade det var att om jag får fylla 30 år då ska jag resa till Skottland. Min ängeldonator skulle få resa hem, våra lungor skulle dra ner den skotska luften i våra lungor, vårt hjärta skulle få känna hans hemlands kärlek. Vet ni den resan blev av! Jag vet inte var han kom i från i det landet så jag kände att Loch Ness var platsen jag skulle hylla honom på och så blev det. Jag stod nere vid vattnet, vinden ven omkring mig och tårarna rann. Den tacksamhet jag känner mot honom går inte att sätta ord på. När jag stod där kände jag honom bredvid mig. Det blev en fantastisk resa som ni förstår.
Min njurdonator, han gifte jag mig med för några år sedan. Vår kärlek är stor och han, njuren, trivs inuti mig. Hade lite problem förra året då det blev stopp i urinledaren. Kom till sjukhuset och kreatininet var skyhögt. Men de är skickliga där på sjukhuset. De hittade felet. De gav min njure en avlastning, en sk Pyelostomikateter, en slang med en påse där urinen rann ner. Sen satte de in en stent, den satt i tre månader. När de tog bort den låg mitt kreatinin på sådär 100.
Jag lever på till 100%. En stor och viktig del till att jag mår så bra som jag gör är min aptit på livet. Jag har en livskraft i mig som är sprudlande. Tränar nästan varje dag på gym och promenerar minst fem kilometer, oftast över milen, varje dag. Promenaderna är som terapi. Lärde mig ett nytt ord i somras – skogsbada. Det är det jag gör. Älskar att gå i skogen.
Nu är mitt liv inte solsken varje dag, absolut inte. Jag har dagar när kroppen inte vill. Det som är för mig det jobbigaste, det är hudcancer. Var 3:e månad nya fläckar och det är inget skönt att ta bort dem. Så jag kan inte säga det med mer eftertryck, till er som är transplanterade, än Skydda Er Mot Solen. Vi är känsliga mot den. Jag vet inte varför jag fått leva/lever ett sådant långt liv som transplanterad. Kanske är det att jag kommer från en familj där vi kvinnor är starka, har alltid varit. Eller så är det min livskraft. Ni som läste min förra del, vet ju att jag har två småsystrar som dog väldigt unga, en i cancer, en i väntan på organ. Jag vet att de vakar över mig. Så min ena systerdotter Miriam, som växt upp med mig, hon är en stor del till att jag orkat kämpa när livet varit tufft. För det fanns där hela tiden, att hon måste få bli vuxen, att jag inte kan lämna henne. Så kärlekens makt är en stark kraft. Likt den kärlek, de ultimata kärleksgåvorna våra donatorer ger oss, de som har tagit ställning. Så än idag är 11 av årets 12 månader solsken. Jag har ett mål nu och det är inte långt bort. En tårta med 17 ljus, en tårta med 32 ljus, som jag aldrig tänder och blåser ut, för jag har inte förlorat år. Jag har vunnit år.
Ta väl hand om er alla, varmaste kramar från mig.
//Susanna Sköldberg – en överlevare.
Första delen av Susannas berättelse kan du läsa här.