Få donatorer i Sverige

Nästan nio av tio uppger att dom vill donera sina organ efter sin död.

Sidan är uppdaterad 1/2 2022

Varje år avlider ungefär 90 000 personer i Sverige, av en mängd olika anledningar. Som mest har vi i Sverige haft 191 organdonatorer under ett år, trots att nästan nio av tio uppger att dom vill donera sina organ efter sin död. För att bli organdonator i Sverige måste du avlida på ett väldigt specifikt sätt för att kunna donera dina organ. Detta kallar vi för ett systemfel – många vill donera men det är få som får möjlighet att göra det.

Sverige behöver bättre förutsättningar för donationsarbetet

För att organdonationer från avlidna ska vara möjliga krävs att intensivvården har rätt förutsättningar i form av bland annat läkare och sjuksköterskor med utbildning inom organdonation. Ett sätt att se om dessa förutsättningar är uppfyllda är att mäta följande:

  1. Tillsatt Donationsansvarig Läkare (DAL) och Donationsansvarig Sjuksköterska (DAS) vid varje intensivvårdsavdelning.
  2. Avsatt tid för DAL och DAS.
  3. Skriftlig uppdrag och arbetsbeskrivning.

2020 hade 52 % av landets intensivvårdsavdelningar donationsansvariga läkare och 55 % hade donationsansvariga sjuksköterskor med avsatt tid och skriftlig arbetsbeskrivning. Målvärdet är 100 procent. Intensivvårdens donationsarbete kantas både av otydlig lagstiftning och brist på donationsansvariga läkare och sjuksköterskor. Detta leder till ojämlikheter över landet.

”Bättre förutsättningar inom intensivvården är, bortsett uppdaterad lagstiftning, den viktigaste faktorn för att öka antalet donatorer.” Peter Carstedt, Grundare MOD – Mer Organdonation

Stora regionala skillnader

I Sverige förekommer det stora regionala skillnader inom organdonation. Det innebär att du inte bara måste avlida på rätt sätt för att bli donator – du ska dessutom dö på rätt plats. Det är viktigt att arbeta för att jämna ut dessa skillnader, inte bara för att öka antalet donatorer utan också för att göra vården i livets slutskede mer jämlik. För att utjämna de regionala skillnaderna behöver intensivvården ett tydligare och uppdaterat regelverk, det är dessutom viktigt att samtliga regioner arbetar för att organdonation ska bli en naturligt del av vården i livets slutskede. Man får inte glömma att organdonation är en sällanhändelse. På vissa orter kan det gå flera år mellan en fullgången donationsprocess. Detta gör att det är oerhört viktigt att ha utbildade medarbetare, stödjande funktioner med specialistkunskap inom området och ett tydligt regelverk. Genom att se över hur sjukvården är organiserad och ge professionen rätt förutsättningar för att kunna jobba med organdonation kommer Sverige både kunna jämna ut de stora regionala skillnaderna och öka antalet donatorer över hela landet.

Regionala donationscenter

Regionalt Donationscentrum, RDc, i Stockholm är Sveriges första Regionala Donationscentum. År 2012 påbörjades det projekt som sedermera ledde fram till beslutet om bildandet av centrat år 2017. Under samma tidsperiod dubblerade regionen antalet donatorer per miljon invånare. RDc rapporterar till, och har sitt uppdrag från Hälso- och sjukvårdsförvaltningen och samarbetar med regionens samtliga sjukhus. Målet med centret är att gå från tillfälliga projekt och eldsjälar till att professionalisera donationsarbetet och skapa en icke personberoende och långsiktigt hållbar donationsverksamhet. Centrat har kommit att utgöra en viktig brygga mellan intensivvården och transplantation, samt har resurser att utbilda och kontinuerligt upprätthålla fokus på donationsfrågan i regionen.

Intensivvårdens centrala roll vid donation

Varför behöver en patient vårdas på IVA för att kunna donera?
Två grundläggande kriterier för att det ska vara möjligt att donera organ efter sin död i Sverige är att man avlider på en intensivvårdsavdelning och vårdas med respiratorbehandling. Genom respiratorn får organen syre och bibehåller god funktion vilket är en förutsättning för att de sedan ska gå att transplantera och ge en sjuk person chansen till ett nytt liv genom transplantation.

”Det finns ingen som kan donera sina organ utan att få organbevarande behandling, det är en förutsättning för alla som ska donera” Ingrid Sandgren, Ordförande VOG Organ och RDAS Västra Götaland

På Sveriges drygt 80 intensivvårdsavdelningar vårdas personer med svåra livshotande tillstånd. I de flesta fall lyckas personalen rädda livet på dessa personer, men ibland går det inte, oavsett vilka medicinska insatser de sätter in. Organdonation kan bli aktuellt först när det står klart att oavsett vilka medicinska insatser som sätts in så kommer patienten att avlida.

Organbevarande behandling

När det står klart att patientens eget liv inte går att rädda utreds viljan till donation. Om donationsviljan är positiv kommer intensivvården göra vad de kan för att uppfylla den positiva donationsviljan. Intensivvårdens uppgift är alltid att rädda liv, i första hand patientens eget liv. Men i de fall det inte längre är möjligt att rädda patientens liv och denne är positiv till organdonation är det intensivvårdens uppgift att uppfylla patientens donationsvilja då det är möjligt. För att göra det behöver patienten fortsätta vårdas för att bibehålla god funktion i organen. Denna vård innehåller primärt fortsatt respiratorvård, men det kan också handla om blodtrycksstimulerande dropp och andra mediciner, samtidigt som palliativ vård ges. Organbevarande behandling har aldrig företräde framför den palliativa vården.

Intensivvården behöver ett tydligt lagrum

Det bör finnas ett tydligt lagrum som slår fast, att organbevarande behandling ska vara en naturlig och etablerad rutin, för att de som vill donera ska kunna donera. I dagsläget saknas en tydlig skrivelse i lagen, trots att en av intensivvårdens uppgifter är att uppfylla en positiv donationsvilja. Att intensivvården inte har ett tydligt lagrum att luta sig mot gör att stor osäkerhet uppstår. Det leder också till att arbetet med organdonation ser olika ut beroende på vilken region, eller till och med vilket sjukhus, man arbetar på. Detta bidrar till de stora regionala skillnaderna i Sverige. Om varför Sverige behöver en ny lagstiftning kan du läsa om här.

Det finns bara en död

Oavsett under vilka omständigheter man donerar organ efter döden så finns det bara en död, det som med facktermer kallas total hjärninfarkt. En total hjärninfarkt innebär att hjärnans samtliga funktioner, totalt och oåterkalleligen, har upphört – det är då en människa är död. Oavsett vad som utlöser hjärninfarkten så är det alltid det faktum att hjärnan inte får syre som orsakar döden.

Orsakerna till att en person drabbas av total hjärninfarkt kan vara flera. I samband med organdonation är det i de flesta fall en spontan hjärnblödning som leder till en svullnad i hjärnan som orsakar hjärninfarkten. Det är i dessa fall som det för närvarande är vanligast att donera organ. Genom att implementera en ny form av donation – donation efter cirkulationsstopp kommer även personer som avlider till följd av cirkulationsstopp inom intensivvården få möjlighet att donera organ. Det finns bara en död, men olika sätt att dö på. Av de 90 000 personer som avlider i Sverige av alla anledningar är det årligen enbart runt 300 personer som avlider till följd av en total hjärninfarkt under pågående respiratorbehandling, samt bedöms som lämpliga donatorer. Genom att införa donation efter cirkulationsstillestånd kommer antalet donatorer på sikt kunna öka med upp till 40 procent.