Vanliga frågor och svar

Här har vi samlat de vanligaste frågorna om organdonation och transplantation som vi fått ställda till de experter vi på MOD har i vårt nätverk.

Det är personer i MODs nätverk som har svarat på frågorna. Nedan kan du ta del av frågor och svar vi fått ställda till MOD genom åren. Dessa frågor är besvarade av Daniel Brattgård, sjukhuspräst, Anna Lena Fjällström, njurtransplanterad med njure från levande donator, Bengt-Åke Henriksson, f.d Donationsansvarig läkare, Ellinor Broms, njursviktskoordinator, Magnus Levin, transplanterad (njure och bukspottkörtel) och  Øystein Jynge , Transplantationskoordinator. Om du har någon fråga du vill ha svar på kan du maila till info@merorgandonation.se

När du läser frågor och svar ha gärna i åtanke att vissa av svaren inte är dagsfärska. Forskning och sjukvård inom organdonation och transplantation förbättras ständigt, så de svar du läser nedan kan till viss del vara inaktuella. Stäm alltid av med sjukvårdspersonal vad som gäller i ditt fall. Upptäcker du felaktig information blir vi jätteglada om du rapporterar detta till oss så att vi omgående kan lägga in korrekta uppgifter. Du kan maila till oss på info@merorgandonation.se

Hur man kan bära sig åt om man vill donera sina organ?

Det är din vilja som gäller. Denna kan du meddela i Donationsregistret, på ett donationskort eller meddela muntligt till dina närstående. Oavsett vilket sätt du använder så är alla tre likvärdiga. Det är också det senaste meddelandet som gäller om man ändrar sig. Finns inte något ställningstagande tillkännagivet får de närstående tolka den avlidnes inställning och går inte detta har lagstiftarna tolkat att den avlidne troligen velat donera och sjukvården får då ta hand om organ och vävnader om de närstående inte motsätter sig det. Så för att dina närstående inte skall behöva fundera om din inställning till donation om det skulle bli aktuellt efter din död tala om för dem eller gör det skriftligt.

Varför är inte organdonation obligatorisk när försvarsmakten är det? Jag menar på att båda sakerna är till för att värna om landets invånare. Finns det något vettigt svar på min fråga?

En så personliga fråga som organdonation går inte att göra till allmän plikt – även om alla de stora världsreligionerna menar att detta är en god gärning för våra medmänniskor och därmed inte alls en stötande tanke för oss som tror på ett liv efter döden. Min erfarenhet är att det är oerhört viktigt för den som tar emot ett organ från en annan människa efter dennes död, att det just är en donation, en gåva, så att man kan känna att man kan leva vidare tack vare en annan människas generositet och inte på en annan människas bekostnad. Organdonation i ordets riktiga mening kan därför aldrig bli en plikt, utan är ett uttryck för en annan människas generositet.

Hur går det rent praktiskt till om jag skulle dö? Jag förstår att det kan brådska att ta hand om mina organ. Så jag undrar: Hinner min familj ta farväl ordentligt? Svärfar dog helt plötsligt för ett tag sedan och det var så viktigt att få vara med honom så länge som vi behövde.

Tack för din fråga. Det finns två tider sjukvården måste förhålla sig till, efter det att en person är avliden som jag återkommer till lite senare i mitt svar! Jag tycker det är viktigt att föst beskriva lite vad som sker innan patienten är avliden. Ofta, men inte alltid, är förloppet hos de patienter som senare kan bli organdonator relativt hastigt och akut. Från insjuknande tills patienten avlider kan det gå ett till två dygn. Givetvis är detta en stor belastning för familjen där de kastas mellan hopp och förtvivlan. Det är under denna fas viktigt att vårdpersonalen informerar tydligt och upprepande för familjen vad som har skett, och vad som kommer att ske, fram tills informationen om att man misstänker att patienten är avliden. Vid misstanke om att patienten är avliden skall detta diagnostiseras med två neurologiska undersökningar. Informationen om varför detta skall göras, och hur det går till, är också viktigt att de närstående får god information om. Under denna fas är det inte bråttom vad gäller eventuell donation, och familjen kan i lugn och ro spendera tid med sin nära. Men från den tidpunkt som patienten är avliden måste den operation där organen omhändertas påbörjas inom 24 timmar. Detta enligt lag. Under den tid utreds vilka organ som kan tas tillvara, och vem som skall ta emot organen. Även under denna fas finns mycket tid för familjen att ta farväl, ställa frågor till vårdpersonalen etc etc. Under själva operationen börjar den tid där vi får “bråttom”, av biologiska skäl. När organen är opererats ut får de inte längre tillförsel av syre, och en naturlig nedbrytningsprocess påbörjas. Därför mår organen bäst av att bli transplanterad så fort som möjligt. Efter operationen får alltid familjen möjlighet att ta farväl med sin nära. Så svaret på din fråga är JA, din familj får tid att ta farväl, på samma sätt som om en donation inte skulle vara aktuellt. Hoppas detta gav svar på din fråga. MVh Öystein

Jag undrar om man bedövar/söver en person före organdonation då det gäller donation efter hjärninfarkt. Om inte, hur kan man veta att personen inte kan känna något. Det motsatta vore ju fasansfullt.

När en person är avliden (har utvecklat total hjärninfarkt) är ju alla funktioner i hjärnan borta. När vi under vår livstid upplever olika intryck, som t. ex. smärta, syn, hörsel, värme och kyla, så förmedlas dessa intryck via olika “mottagare”, som smärtkänsliga nervändar, ögon, öron och övriga nervändar, till hjärnan. I hjärnan kopplas sedan denna information om till det som vi upplever och känner. Eftersom hjärnan inte har någon funktion så kan denna information inte komma fram till hjärnan och omvandlas till upplevelser. Så det finns ingen möjlighet för en avliden person att uppleva något. Ibland kan man se att det sker reflexmässiga rörelser i armar eller ben då man vårdar en donator. Detta är reflexer som inte är beroende av en fungerande hjärna utan sker via ryggmärgen. Dessa reflexer är utan medveten påverkan och finns även utan funktion i hjärnan och de kan heller inte upplevas då hjärnan slutat fungera. Bengt-Åke Henriksson

När min son låg i respirator så sa de att han var hjärndöd, så vi bestämde oss för att donera. Vi skrev att om den som fick hans hjärta ville ta kontakt med oss så fick den göra det. Vi fick ett mail som visade vilka åldrar på de personer som fick hans organ, men det stod inte i mailet det vi bad om.

Varken mottagare av organ eller anhöriga till donatorn får reda på från vem organet kommit eller till vem det har givits. Det är vår erfarenhet, att det är så skilda livssituationer – att drabbas av oväntad, hastig och för tidig död i familjen och att få nya livsmöjligheter genom en organdonation och transplantation – att en direkt kontakt med varandra inte är lämpligt. Därför råder sekretess mellan donators familj och de som får ta emot organen. Daniel Brattgård

Jag är för donation men jag är orolig för att hamna i en situation där läkarna anser att jag gör större nytta död än levande, att man då kanske inte gör lika mycket för mig som om jag inte varit donator. Jag är också rädd för att man ska vara respektlös och ta alla organ. Respektlös hantering är inget man kan skydda sig från men det är en oro för mig att risken skulle öka. Hur går det till?

Det är många som delar din undran. När det gäller donation så kan den först ske efter att en person avlidit. Innan personen avlider gör sjukvården vad den kan för att hjälp personen. Om detta inte lyckas utan personen avlider kommer frågan om donation upp först efter att personen avlidit. För att kunna bli donator skall de organ som skall tas tillvara vara optimalt behandlade ända fram tills de tas tillvara vid donationsoperationen. Detta innebär att de som efter sin död blir donatorer får full behandling ända fram till dess de avlider och inte att man avslutar behandlingen bara för att det skall kunna bli en donation. Du är också rädd för respektlös behandling skall förekomma. När det gäller behandling av döende personer så är det något som sjukvårdspersonalen också måste känna sig tillfreds med och det gör man inte om det sker respektlöst. Även om man arbetat i många år med döende personer så känns det och för att klara det professionellt måste det ske med respekt för den döende personen. Hoppas detta är svar på din fråga. Mvh Bengt-Åke Henriksson

Kan jag bli donator med reumatism sedan många år tillbaka? Jag fick inte bli blodgivare pga min diagnos och mediciner, fast jag har en önskvärd blodgrupp. Gäller samma regler som donator?

Jag vill gärna ge två svar på din fråga! 1. Vem som kan bli donator och vem som inte kan bli är en komplicerad utredning som avgör. Det som är sanning i dag är kanske inte en sanning i morgon, allt eftersom vi lär oss mer! Med det vill jag förtydliga att det viktigaste DU kan göra är att meddela om du VILL donera, Om det går eller inte, det tar vi inom sjuvården ansvar för i varje individuella fall. 2. Just reumatism är inga kontraindikationer för organdonation i sig. Sedan måste vi givetvis i de fall som uppstår ta reda på vilka organ som är möjliga att ta tillvara. Bloddonation har helt andra regler för donation. Hoppas det gav det svar du sökte! Mvh Öystein

Har funderat på att bli donator. Jag undrar vilka organ som kan doneras om jag avlider och kan jag som donator välja vilka organ som jag vill donera och inte?

De organ som idag tas tillvara för donation är hjärta, lungor, lever, njurar, bukspottskörtel och ibland tarm. Du har möjlighet att säga att du inte vill donera något organ antingen på ett donationskort eller i donationsregistret. Eftersom närstående alltid skall informeras är det viktigt att du också meddelar dem vad du vill. Bengt-Åke Henriksson

Finns det åldersgränser för att bli organdonator?

Nej, det finns inga åldersgränser vare sig uppåt eller nedåt för att säga JA till organdonation. En av de yngsta att donera var bara några månader gammal, och man har även kunnat ta tillvara organ och vävnader från donatorer som varit långt uppe i åren. Behovet av organ finns för både små barn och äldre vuxna. Det är sjukvården som avgör i varje enskilt fall vad som går att donera – man skall således aldrig själv ta beslut om man kan bli en passande donator, utan enbart avgöra om man VILL donera.

Jag har själv tagit ställning och undrar nu hur man gör för att anmäla sina barn till registret?

Vad härligt att du har tagit ställning och vill anmäla även dina barn! Du gör på samma sätt som för dig själv, gå in på donationsregistrets anmälningssida (http://www.socialstyrelsen.se/donationsregistret/anmalan), välj “Utan e-legitimation”, fyll i ställningstagandet, samt namn och personnummer för dina barn. Klart! Det skickas sedan hem en bekräftelse via posten. Om dina barn vill ta ställning själva, längre fram, så gör de på samma sätt om de vill ändra något i sin anmälan.

Hei Øystein, Kan man donere hjernen også?

På sätt och vis kan man det – men inte som en organtransplantation på det sätt vi tänker på i denna sammanhang. Det finns dock en möjlighet att donera hela sin kropp till ett medicinskt fakultet (t ex KI). En såndan donation ger möjlighet att för kommande läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal att få lära sig mycket om anatomi och fysiologi, inklusive hjärnan. Denna donation är mer korrekt beskriven ett testamente som du gör till en institution. Mer information om detta kan fås b l a på KI. Det är viktigt att inte förväxlas helkroppsdonation med det du säger ja/nej till i donationsregistret eller via ett donationskort som enbart handlar om donation av organ och vävnader för transplantation. Annant medcinsk ändamål här betyder att ett blodprov, en vävnadsbit eller ett organ som intge är lämpligt att transplanteras kan tas tillvara för forskning som på förhand är godkänd av b l a en etisk kommittée. Exempel på detta är diabetesforskning och åderförkalkningsforskning. Alla former för donation är en ovärdelig gåva som på något sätt kan hjälp en elle många menniskor! Hälsningar, Öystein

Hej. Undrar om det är någon ide att ställa mina organ till förfogande. Reumatiker sedan över 20-år och numera hjärtsvikt med abladerad förmaksflimmer. Hårt medicinerad under längre tid.

Tack för din fråga. Det är vanligt att många uppfattar att de är för gamla eller sjuka för att kunna donera. Är du positiv till att donera så skall du registrera detta i donationsregistret eller fylla i ett donationskort och också meddela dina närstående. När vi sedan avlider och om det då är aktuellt med en donation så avgör läkarna om organ och vävnader är lämpliga att ta tillvara och transplantera. Jag har under åren haft hand om många donatorer som både varit gamla och varit sjuka under sin livstid och det har ändå gått att ta tillvara organ och vävnader för transplantation. Så meddela din inställning. Bengt-Åke Henriksson

Hej jag undrar – kan en man donera organ till en kvinna och tvärtom? Det borde inte fungera tycker jag eftersom vi har olika kromosomer.

Det har ingen betydelse om en man eller kvinna när det gäller donation. Visserligen är kromosomuppsättningen olika men det har ingen betydelse för organens funktion. Mvh Bengt-Åke Henriksson

God kväll, Arthur heter jag, vi är ett gäng på 70+ som diskuterade njurtransplantationer ikväll. Frågan är hur gammal kan man vara för att få en njurtransplantation? Och finns det någon övre åldersgräns för att vara donator? Tack på förhand!

Tack för din fråga! Nej du, det finns ingen övre åldersgräns för att få en njure, sett ur ett kronologiskt perspektiv. Det är inte heller så att man inte blir transplanterad som äldre för att man inte är ”värd att satsa på”. För varje enskild person görs en individuell bedömning för att ta reda på om en transplantation blir till nytta, eller om risken för komplikationer överväger nyttan. Då väljer man en annan behandling som är lämpligare för den personen. Liksom ett maskineri slits kroppen med åren som går, därför blir det med automatik så att transplantation blir mindre lämpligt för äldre. ”Slitgränsen” går för många någonstans runt 65-70 år. Men det finns flera 70+-åringar som har transplanterats, när kroppen är tillräckligt frisk i övrigt. Det är alltså en bedömning från person till person. För donatorer finns inte heller någon särskild åldersgräns uppåt. Det som gäller är att man ska vara mycket frisk i hjärta, kärl och njurar, samt på alla andra sätt. Vi vill ju vara säkra på att aldrig äventyra hälsan hos någon genom att operera ut en njure. Det kan vara bra att känna till att njurfunktionen helt naturligt sjunker med cirka 1 % om året från det att man fyllt 50. Då kanske man som äldre har en lägre njurfunktion än vad som krävs för att man ska få bli njurdonator.

Jag är 16 år och vill vara donator, men mina föräldrar är emot det. Vad händer om jag skulle var med om en olycka imorgon? Vems vilja är det som avgör, deras eller min?

Tack för ditt mail. Du tar upp en viktig sak. Du har din rätt att ta ställning för donation och det gör du i donationsregistret (www.livsviktigt.se), eller fyller i ett donationskort. Du har ju redan pratat med dina föräldrar. Om en omyndig person avlider så är det den avlidnes vilja som gäller. Vad som kan ske om det är en minderårig som inte förstått vad en donation innebär skulle föräldrar kunna hävda att det inte skall gälla. Jag har aldrig varit med om eller hört om fall där vuxna gått emot en minderårigs vilja att donera om den minderårige förstått vad det handlat om. Mvh Bengt-Åke Henriksson

Min största oro över att donera mina organ skulle vara att jag sedan efter döden inte skulle få rätt till det här himmelriket alla pratar om. Först hade jag tänkt att jag skulle kunna donera bort lever och njurar samt alla organ utan mitt hjärta. Kanske det är så att man verkligen behöver sitt hjärta när man väl dött. Allt det här kan ju verka så fånigt men det är just det här som gjort att jag inte kan kryssa för det där JA på donationskortet. Vad tror du om det här ? Är det rimligt att resonera så här?

Din första fråga om vårt behov av våra jordiska organ efter döden är varken fånig eller orimlig! Vi kommer inte ifrån, att detta livet är det enda vi känner till. Och här behöver vi våra organ – framför allt hjärtat. De bibliska texterna avslöjar förvånansvärt lite om livet efter döden. Men den kropp vi bor i under livet kommer ju efter döden att bli till intet. Så att donera sina organ är inget hinder för livet i evigheten. Alla de stora världsreligionerna säger ja och amen till organdonation – även om vi kommer fram till det på olika sätt. Även Din andra fråga förstår jag – att det finns en önskan om att en så ovärderlig gåva som ett organ till en annan människas glädje ska komma “i rätta händer” (om man nu kan uttrycka sig så). Men tillgång till sjukvård inklusive transplantation kan aldrig ha som utgångspunkt att vi har gjort oss förtjänta av detta eller att vi måste ge garantier för att vi kommer att sköta oss resten av vårt liv. Tillgång till sjukvård kan endast vara beroende av en människas behov av sjukvård. Noggranna utredningar görs för att på bästa sätt förvalta de gåvor i form av organ, som våra transplantationsenheter förmedlar till svårt sjuka människor. Därför kan vi menar jag i stort förtroende överlämna beslut om vem som ska få organen till dem. Daniel Brattgård, sjukhuspräst.

Hur lång tid tar det ungefär från det att ni har en donator till transplantation startar?

Det varierar en hel del, beroende på många olika faktorer. I detta sammanhang har tiden olik betydelse i processen: * Enligt lag måste själva operationen där organen opereras ut av donatorn påbörjas högst 24 timmar efter dödsfallet. * Tiden organen är utanför kroppen bör vara så kort som möjligt. Det är i det skede vi har bråttom! * Ofta vårdas donatorn på ett sjukhus långt ifrån transplantationsenheten som skall ta tillvara organen. Då tillkommer tid för transport till och från. Mottagarna utses för de olika organgrupperna lite olikt snabbt. Det kan vara t ex immunologiska tester mellan donatorn och alla möjliga mottagare som tar tid. Mottagarna rings gärna in så fort kirurgerna vet vem som är bästa möjliga mottagare. Mottagarna kan också bo långt ifrån transplantationssjukhuset, vilket ibland tar tid. Det som är viktigt är att man hinner förbereda mottagarna inför transplantationen så att tiden organen är utanför kroppen minimeras så mycket som möjligt. För oss som arbetar med bland annat logistiken kring detta kan hela processen ibland ta 20-30 timmar, men för patienterna som rings in kan det röra sig om 3-15 timmar. Orsaken till att en del patienter får vänta längre än andra kan ha med förseningar i donationsprocessen som uppstår efter att patienten har ringts in. Hoppas det gav dig det svar du sökte! Mvh Öystein

Har du varit med om att ni har fått avbryta en transplantation under operation? Om ja, varför och vad händer i så fall med personen som är i behov av organet?

Hej, jag är lite osäker på om du syftar till att avbryta en “transplantation” eller en “donation”. I båda fallen är svaret dock ja, fast av olika skäl. När det gäller donation så utreder vi alltid donatorn så nog det går genom att de ansvariga läkare/sköterska på intensivvårdsavdelningen tar fram all medicinsk data som finns tillgängligt, samt går igenom donatorns hälsohistorien med de närstående. Tillsammans med alla blodprovssvar, röntgenundersökningar, generellt status och utredningen av hälsohistoria görs en bedömning av donatorns medicinska lämplighet generellt och varje organ specifikt. Trots detta kan vi under donations operationen hitta icke-kända patologiska förändringar som omöjliggör donation av ett organ eller alla. Exempel kan vara icke-känd cancer. Vid tvivel kring donatorns lämplighet måste besluten alltid tas med hänsyn till mottagarna. Vi skall hjälpa mottagarna till ett bättre liv, inte förvärra! Ibland är patienten inringd, och får då information om att transplantationen inte blir av. De skall ha fått noggrann information om detta under sin utredning. Trotts detta är det givetvis en belastning. Patienten står då kvar på väntelistan i väntan på nästa möjlighet. Några kan uppleva en sådan situation som så belastande att de under en kort tid vill ta en “paus” från väntelistan. Men så fort personen är redo att aktiveras så görs detta. När det gäller avbruten transplantation kan detta bero på andra saker. Oftast är det förhållanden hos mottagaren som gör detta. Det kan ha tillkommit patologiska förändringar som antingen omöjliggör en transplantation, eller medför så stor risk för patienten att en transplantation inte skulle bättra patientens liv. Vid sällsynta fall (t ex av logistiska skäl) kan patienten ha blivit sövd , och än mer sällsynt även påbörjat opererad, när det upptäcks patologiska fel med donatorn som gör att transplantationen måste avbrytas. Givetvis är detta också en stor belastning för patienten, och denna måste få god information och stöd efter en sådan händelse. Men, återigen görs detta av hänsyn till patienten! Jag hoppas detta gav svar på din fråga! Öystein

Vad kan jag som dubbeltransplanterad (njure / pancreas) donera vid mitt frånfälle. Är det möjligt öht för mig att donera?

Om det blir aktuellt med en donation så görs i varje enskilt fall en bedömning om organ är lämpliga att transplantera. Det förekommer att personer som transplanterats blir donatorer. Bengt-Åke Henriksson

Om jag skulle vilja tacka de anhöriga till hen som donerade ett organ till mig. Är detta möjligt? och finns det hjälp att få med detta? kontakter etc eller är det hemligt?

Ja, det finns möjlighet. Vägen att gå är att skriva ett brev som sedan måste läsas av en patientkoordinator på ditt sjukhus, alternativt en transplantationskoordinator vid samma sjukhus. Denna vill bara kontrollerar att texten inte “rubbar” sekretessen. Om brevet är ok kommer transplantationskoordinatorn kontalta Donationsansvariga läkare eller sköterska på donationssjukhuset om att ett brev till donatorns familj finns. De kommer då kontakta familjen och informerar om detta brev. Sedan får de bestämma om de vill ha detta eller inte. Jag tror de flesta blir glada för ett sånt brev, men en del vill inte ha någon information om vad som har skett efter donationen. En mycket fin tanke från Dig är det i alla fall! Lycka till vidare i ditt liv! Öystein

Jag förstår att man skiljer på levande donation och donation efter att en person har konstaterats död. Jag undrar om ett positivt ställningstagande, där man skriver på ett donationskort, innebär att man tar ställning för båda eller endast för donation efter döden.

Ett donationskort eller en registrering i donationsregistret används för att man skall kunna få reda på en avliden persons inställning. Hos personer som donerar en njure, del av lever eller vävnad under sin livstid sker detta aldrig utan att man samtalat och gjort en medicinsk utredning av en levande donator. Utredningen görs ju aldrig utan ett ingående samtal där donationsfrågan noga diskuteras så då behövs inget donationskort. Kontroll i donationsregistret får inte göras förrän personen har avlidit. Mvh Bengt-Åke Henriksson

Är det alltid behovet som styr vem som får organet efter att man matchat det. Om det skulle passa till fler? Är det samma kö i hela landet eller beror något på var i landet man bor?

Valet av mottagare är tidvis en komplicerad process, lite beroende på vilket organ man talar om. Det finns dels en hög prioritering inom Skandinavien som är tydligt definierad, så som akuta, livshotande tillstånd där mottagaren får möjlighet att få ett organ från hela Skandinavien. I övrigt är det medicinska urvalskriterier som gäller. Det kan vara immunologisk matchning, blodgrupp, storlek och även speciella medicinska behov. Lite grovt kan man säga att t ex en njurmottagare som har många antikroppar mot möjliga donatorer är de som oftast har väntat längst av den enkla anledning att det finns få donatorer som matchar, I de fall där två “identiska” mottagare finns är det som regel väntetiden som blir utfallet. Det finns inte en nationell gemensam väntelista i Sverige, men urvalskriterierna är i stort likadana. Befolkningen i Sverige skall ha samma tillgång på sjukvård, men vi vet ju att med det lokala självstyret är det inte alltid så. För transplantation så finns dock rikssjukvård inom hjärt-, lung- och levertransplantation. Detta har bidragit till att eventuella regionala skillnader kan fångas upp och åtgärdas. Just nu finns det inga tecken på att det finns några sådana skillnader inom dessa transplantationer. Njurtransplantation är inte rikssjukvård dock. I och med att valet av mottagare är komplicerade medicinska matchningar är det svårt att rakt av jamföra kötiden som det samma som lika som rättvisa. Tillgången till transplantation i alla regioner är helt beroende av tillgång till organ. Där finns det regionala skillnader från år till år, men sätt över tid jämnar det sig ut. Fördelningen av organ diskutera kontinuerligt inom transplantation, båda av rättvisa synpunkter och för bästa möjliga resultat. Hoppas det gav svar på din fråga, Mvh Öystein

Om jag är organdonator och avlider, kan mina organ i första hand ges till en behövande släkting?

I grunden så väljs mottagare strikt efter medicinska kriterier. Den som behöver eller passar organet bäst är skall få organet. I ditt scenario kan jag tänka mig, hypotetisk, att det vore möjligt om de medicinska förutsättningarna fanns. Men det är många faktorer som skulle slå in. Och ingen annan tilltänkt mottagare får “drabbas” vid ett sådant riktat donation. En annan sida av detta är ju rent psykologiskt att ta emot ett organ från en när person som nyss, och oftast hastigt, har gått bor. Är personen i skick, mitt i en chock fas, att genomgå ingreppet. Många frågor dyker upp i en sådan hypotetisk situation, och jag vet inte om det någon sinne har hänt. Men det tål att tänkas på, och sjukvården måste givetvis vara förberedd på scenariot om det skulle uppstå. Med vänlig hälsning Öystein